Hej! Jag har nu äntligen kommit igång med mitt skrivande igen. Skulle vara trevligt om ni läste igenom och gav någon feedback. Vad tycker ni? Är detta en bra början? OBS! Detta är bara början av en eventuell kommande bok.

Vi slog oss ner vid ett ovalt bord längs ena väggen, hängde av oss våra jackor och beställde varsin cider. Jag såg ut genom fönstret. Det stod marschaller utplacerade runt hela innergården som under sommartid brukar invaderas av solbrända killar med nakna överkroppar och tjejer i kortkort. Jag såg i ögonvrån hur Olivia direkt började halsa stora klunkar från sin cider. Typiskt henne att alltid dricka snabbt. En cider kan hon svepa på några minuter, medan jag kan sitta och smutta på min hela kvällen. Plötsligt började Olivia skratta helt hysteriskt, hon vände sig om och såg finurligt på Eric innan hon sa:
- Du vet väl att Emma har något att berätta va?
Eric skakade lätt på huvudet samtidigt som han såg på mig och frågande höjde ögonbrynen.
- Jag har inte alls något att berätta, började jag.
- Jo det har du visst, fortsatte Olivia. Berätta nu för Eric vad du tänker göra.
- Men jag ska ju inte göra någonting, försökte jag men visste redan att det egentligen inte var lönt att försöka säga något. Olivia kunde vara väldigt envis vissa dagar och idag verkade vara en sådan dag också. Till råga på allt kände jag hur mina kinder började bli röda. Varför skulle Olivia alltid berätta allting om mig för andra? Det var ju inte alls säkert att det skulle bli något av det.
- Säg nu! Envisades Olivia samtidigt som hon fnittrande såg mot Eric.
Eric slog ut med händerna framför sig.
- Hallå tjejer! Ni behöver inte säga något till mig. Jag är van att aldrig få reda på något ändå, sa han trumpet och tog en klunk från sin päroncider.
Jag började nästan tycka synd om honom. Kanske han hade rätt? Trots att jag känt Eric ända sedan dagis var det oftast Olivia jag berättade saker för först. Jag funderade en stund och bestämde mig sedan för att berätta. Vad kunde jag förlora på att göra det? Eric var också en nära vän som jag kunde lita på i alla lägen. Det kändes plötsligt väldigt självklart att han också skulle få veta. Just som jag skulle berätta hann Olivia såklart före.
- Hon dejtar en kille! Utbrast hon högt så att alla vid borden intill deras kunde höra.
Jag satte snabbt pekfingret framför munnen.
- Tyst! Alla andra behöver inte också veta.
Eric tog kvickt över.
- Så du har träffat en kille?
- Nja, började jag. Har inte träffat honom. Kanske inte kommer göra det heller. Får väl se vad som händer.
Eric skrattade till.
- Vadå inte träffat honom?
- Internet, skrek Olivia och gjorde konstiga tecken i luften. Där kan allt hända!
- Jo visserligen men jag trodde inte att du gillade att snacka med okänt folk via Internet, sa Eric och såg på mig.
Jag mötte hans blick och tyckte faktiskt att han såg besviken ut på något sätt. Kanske han var besviken på att han inte fått reda på något förrän nu?
- Det gör jag väl inte heller, försvarade jag mig. Sedan kan man ju ändra sig.
- Jo men det är inte likt dig. Hade aldrig kunnat föreställa mig att du skulle skaffa en kille via Internet. Känns inte som du Emma, förstår du? Men du gör ju som du vill såklart. Ta det försiktigt bara.
- Ja lyssna nu på pappa Eric, sa Olivia och log snett mot Eric som mest såg bekymrad ut.
Som sagt, det kanske inte blir något av det. Vi har bara snackat. Det är inget farligt, förklarade jag och försökte se såg glad ut som möjligt men Eric såg fortfarande bekymrad ut.
- Jag fattar inte hur man kan träffa någon via Internet, började han. Internet är en farlig värld. Emma, har du aldrig hört om allt hemskt som har hänt? Det är många tjejer som har blivit våldtagna efter de bestämt träff med någon okänd.
- Jag har inte ens bestämt träff med någon, sa jag i försvar. Jag har bara chattat med honom och han är en trevlig kille. Lita på mig.
- Vill bara att du ska veta att allt inte alltid är så som man tror. Hur som helst måste jag dra nu. Ska jobba imorgon.
Eric reste sig upp och gav mig och Olivia varsin kram, som han alltid gör, innan han krängde på sig jackan och försvann iväg mot utgången.
– Han var ju inte så positiv, började Olivia. Men det är klart, han är alltid så överbeskyddande
jämt. Jag tycker du ska träffa snubben och om du vill ha sällskap så ställer jag upp.
Jag svarade inget utan log bara mot Olivia. Jag märkte att hon började bli lite påverkad av alkoholen. Medan Eric och jag diskuterade var hon redan framme vid bardisken för att köpa fler cider. Ibland fanns det inget stopp på henne. Jag bestämde mig för att det är lika bra att vi går därifrån nu innan hon blir för full och ställer till med något dumt.
– Kom Olli, vi drar!
– Nej inte redan! Vi har ju precis kommit, protesterade Olivia.
– Ja men nu ska vi gå, svarade jag lite argsint och började dra henne i tröjärmen. Motvilligt gick hon med och vi tog oss förbi den stora folkmassan innan vi äntligen kom ut i den friska luften igen. Tydligen tyckte inte Olivia att det var någon bra idé.
– Det är ju svinkallt! Vi går in igen. Bara en cider till? Snälla Emma-Pemma?
Jag var van vid Olivias fjäskande men det bet inte på mig den här gången heller. Istället tog jag henne under armen och styrde stegen mot busshållplatsen.