Eftersom jag utövar en avvikande relationsstil och i hög grad befattar mig med människor som gör detsamma har jag ett visst intresse av hur sådana människor behandlas och håller mig därför i viss mån uppdaterad, varför jag snubblade över ett poly*relaterat problem framställt till en legitimerad psykolog. Jag ska inte på förhand vinkla tråden efter min åsikt, men hittills har jag i princip bara läst reaktioner från ovan nämnda grupp, och eftersom majoriteten av användarna på denna sida med största sannolikhet är monogama vore det intressant med era synpunkter på frågan. Ickemonogama är naturligtvis också välkomna att svara.
Psykologen är inkonsekvent. Han säger att svartsjuka känns av människor med dålig självkänsla. Därefter att svartsjuka är ett tecken på mognad. Logiken blir att det är moget att ha dålig självkänsla. Han är uppenbarligen själv monogam och partisk. Det för mig uppenbara svaret är att verklig självkänsla utesluter svartsjuka och att possesiviteten blir mindre ju mer nära och trygg relationen känns. Kvinnan ifråga har nu blivit svartsjuk därför att hon tror att en yngre rival är farligare och detta gör henne mindre trygg i relationen (särskilt när mannen är inne i ett stadium av förhöjt intresse för den andra och relationen till henne därmed är mindre nära) och detta gör henne svartsjuk. Oavsett monogam eller polygam kan hon naturligtvis både segra över och besegras af rivalen: i polygam relation kan han pröva på rivalen och upptäcka att den är bättre, i monogam kan han dumpa henne, pröva på rivalen, upptäcka att den var sämre och sedan komma krypande tillbaka. I själva verket är sannolikheten mindre att han överger henne för en rival när han får fullfölja ett kanske tillfälligt behov och sedan bli färdig med rivalen än att han tvingas göra slut med sin gamla partner för att få fullfölja ett behovet. Kvinnan kan för övrigt med ta sig en yngre partner själv under tiden för att balansera det hela.
Jag tror iofsg att du inte hade något utbyte av mitt svar om du vill ha ett monogaminfluerat.
ALLTSÅ jag får sån ångest av hennes beskrivning. orkar inte. usch. och nu kan jag inte ens resonera sakligt.
så, det var första reaktionen.
jag tror i alla fall spontant att det stämmer att svartsjuka är sunt, för man reagerar på att något inte stämmer med ens partner. men självklart utgår man oftast från sig själv när man känner detta, dvs har man väldigt dålig självkänsla kommer minsta lilla grej som ens partner gör vara jobbig o man blir sotis (för man känner sig inte tillräcklig osv), medan om man har en bra självkänsla så ligger tröskeln antagligen högre.
däremot tror jag att i denna kvinnas fall så känner hon sig hotad på flera plan, det är inte bara sex längre, hennes snubbe är attraherad av en yngre kvinna som antagligen ser bra ut och han ger henne mer uppmärksamhet än han ger sig tjej. jag tror att det är normalt att människor reagerar när de känner sig hotade eller oroliga för att de ska bli ersatta.
nu blev jag arg på själviska otrogna människor som bara ser sina behov också
mvh OT
själv skulle jag nog inte klara av ett seriöst öppet förhållande (alltså ett som inte bara handlar om det fysiska) men jag ser absolut inget fel med folk som gör det bara båda parter är med på det.
men jag står nog på honolulus sida i frågan om det fallet som togs upp, jag fick också intrycket av att mannens relation med den andra kvinnan var mer än bara baserat på sex. Dessutom kan jag tänka mig att hennes ålder spelar en roll, jag är själv 18 och bara tanken på att ha ihop det med en man på 30 känns... hm... inte okej iaf, kan hända att hustrun tycker att det är lite knasigt.
Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket
problem internt och fick det ännu mer bekräftat genom det här. Det är en
osund relationstyp som bäddar för osämja då relation enligt sociala
konventioner anspelar på monopol av din partner samtidigt som den i
praktiken tillåts ägas av andra. Är du då känslomässigt bunden till
personen ifråga så måste det verkligen ta hårt på en att se ens kära
kunna gå utanför dörren med målet att se någon annan. Folk i polygama
förhållanden måste ha väldigt avtrubbade känslosensorer eller någon
störning, det är jag övertygad om.
mynona:
Psykologen är inkonsekvent. Han säger att svartsjuka känns av människor
med dålig självkänsla. Därefter att svartsjuka är ett tecken på mognad.
Logiken blir att det är moget att ha dålig självkänsla.
Tycker
jag inte. Han säger att svartsjuka slår hårdare mot dem med sämre
självkänsla. och det är ju naturligt, tvivlar du på dig själv så finns
det skäl att tro att andra tvivlar på dig med. Och sex är för dem allra
flesta det mest intima en människa kan komma med.
Sedan säger han
att svartsjuka naturligt träder in vid en fas i en relation när den
blivit såpass mogen att man i vart fall från ett håll, utvecklar
djupgående känslor att man ser problem eller fara om du inte kan ha den
här personen för dig själv.
Tror du drog begreppen lite ur sin kontext där.
honolulu:
ALLTSÅ jag får sån ångest av hennes beskrivning. orkar inte. usch. och nu kan jag inte ens resonera sakligt.så, det var första reaktionen.
jag tror i alla fall spontant att det stämmer att svartsjuka är sunt, för man reagerar på att något inte stämmer med ens partner. men självklart utgår man oftast från sig själv när man känner detta, dvs har man väldigt dålig självkänsla kommer minsta lilla grej som ens partner gör vara jobbig o man blir sotis (för man känner sig inte tillräcklig osv), medan om man har en bra självkänsla så ligger tröskeln antagligen högre.
däremot tror jag att i denna kvinnas fall så känner hon sig hotad på flera plan, det är inte bara sex längre, hennes snubbe är attraherad av en yngre kvinna som antagligen ser bra ut och han ger henne mer uppmärksamhet än han ger sig tjej. jag tror att det är normalt att människor reagerar när de känner sig hotade eller oroliga för att de ska bli ersatta.
Försökte citera svartsjuka är sunt-delen men um ba kolla att du citerat rätt blabla. Jag tror inte att själva svartsjukan är sund, däremot att man känner rädsla för att förlora ngn man håller kär, men ej att man på ngt sätt vill begränsa den personen. Fast å andra sidan är jag ju monogam och tycker att ett förhållande ska vara speciellt, så det är ju lite motsägelsefullt där.
Här tycker jag att psykologen lägger krut på fel problem. Hon skriver ju klart och tydligt att han inte ger henne komplimanger eller lika mycket uppmärksamhet som han ger den unga tjejen, inte att deras polyförhållande är dåligt.
Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket
problem internt och fick det ännu mer bekräftat genom det här. Det är en
osund relationstyp som bäddar för osämja då relation enligt sociala
konventioner anspelar på monopol av din partner samtidigt som den i
praktiken tillåts ägas av andra.
va? för det första så skrev de ju grejer som "öppet förhållande", "bara sex" osv. det låter som att det inte är ett polyförhållande rakt av, dvs att man är fri att ha kärleksrelationer med andra personer om man så önskas. det lät snarare som att det bara handlade om sex. sen framkom det ju att svartsjukan i fråga verkar bero på föreställda inblandade känslor, och på det så verkar det som att den beror på en upplevd konflikt mellan relationerna, att den nya fick mer uppmärksamhet än den gamla som därför reagerade på det.
inga av de där grejerna är på något vis kritik mot polyförhållanden. de har valt att ha en relation där de får ligga med folk bäst de vill. det har funkat bra. svartsjuka uppstår på grund av föreställd känslomässig "otrohet". problem uppstår. så långt är det väl tydligt att deras förhållandeform, som de tidigare praktiserat den, funkat bra? det står ju i klartext. sen tycker jag att det är helt bisarrt att försöka bekämpa att ens partner blir kär i någon annan, i synnerhet på legislativ väg inom ramarna för relationen. det är enligt mig det som de gör fel. acceptera att den andra personen har känslor och att de inte går att råda över eller bör rådas över.
och om någon part känner sig nedprioriterad på ett sätt som de inte känner sig okej med så är det okej att säga ifrån oavsett vilken förhållandeform man har. det är inte nödvändigtvis rätt att kräva något, men att meddela hur man känner och att det inte funkar för en och att man vill ha förändring på någon punkt. det är inte orimligt, det är konstruktivt och fullt berättigat.
mvh, polyamorös.
isola: Jag tror inte att själva svartsjukan är sund
till viss del tror jag det, jag tror att det är en av drivkrafterna till att man kämpar mer för någon. jag låter kanske pessimistisk men man kan tänka på hur en person blir mer åtråvärd när den får uppmärksamhet från någon annan, till exempel. jag tror människan är på det sättet och jag tycker inte att just den egenskapen går att värdera, förutom att den bidrar till både bra och dåliga resultat/konsekvenser.
tycker människor ska göra va de känner för, själv trivs jag bättre i monogama förhållanden men ser tycker ingenting om varken andra monogama eller polymorösa
Nachac: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=210&PSQ=7333
Psykologen är väldigt normativ på ett inskränkt sätt. Det är inte hans sak att döma ut icke-monogama relationer i största allmänhet.
Angående paret så har de problem med sin relation. Hon känner sig inte sedd, älskad och bekräftad och hans tycks inte vilja ta något ansvar för det. Alla människor har rätt att ha precis vilka relationer de vill, men om en part mår dåligt i en relation så anser jag att man har ett gemensamt ansvar att antingen lösa problemet inom relationen, förändra relationen eller avsluta relationen. Att uttrycka"jaha, deal with it" tycker inte jag är okej.
Weeaboo: Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket problem internt
Till skillnad från monogama?
Tillräckligt med yttre synpunkter för att riken nu ska vara mindre för prematur riktning,
honolulu: jag tror i alla fall spontant att det stämmer att svartsjuka är sunt,
I vilket universum är svartsjuka sunt. Rent värderingsmässigt skulle man förvisso kunna betrakta det som positivt i den mening att man finner det spännande, eller ett tecken på att man bryr sig, men "känslan" (svartsjuka är snarast ett paraplybegrepp för flera olika känslor) man upplever är ju uteslutande destruktiv. Man mår dåligt och känner sig förmodligen osäker, ofta på inbillade grunder. Att man ska lida för att visa sin kärlek är om något en osund syn.
isola: Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket problem internt och fick det ännu mer bekräftat genom det här.
För alla monogama dylika innebär ständig frid och fröjd.
Weeaboo: Det är en osund relationstyp som bäddar för osämja då relation enligt sociala konventioner anspelar på monopol av din partner samtidigt som den i praktiken tillåts ägas av andra.
Att påstå att en relationsstil skulle vara osund för att den strider mot sociala konventioner är bara...korkat.
Weeaboo: Folk i polygama förhållanden måste ha väldigt avtrubbade känslosensorer eller någon störning, det är jag övertygad om.
Grundat på? Monogamin är en socialt konstruerad institution, grundad på äktenskapet. Du har absolut inget fog för att påstå att ickemonogama förhållanden skulle vara mindre kärleksfulla eller mindre empatiska.
1009: Psykologen är väldigt normativ på ett inskränkt sätt. Det är inte hans sak att döma ut icke-monogama relationer i största allmänhet.
Tack.
Min uppfattning är att psykologens svar är oacceptabelt och oprofessionellt. Han inleder med att påpeka hur konstig skribenten är och fortsätter med att genom en historisk anekdot förminska hennes livsstil och förpassa allt annat än monogami till en historisk parentes och misslyckad ploj. Därefter kallar han indirekt poly*relationer för osunda och framhåller att "det finns sund svartsjuka", en kombination av känslor han implicit erkänner grundar sig på osäkerhet i relationen. Slutligen är tydligen alla ickemonogama relationer ytliga och mindre "känslomässigt tillfredsställande" än monogama. Han slutsats är att eftersom hon nu känner svartsjuka har hon mognat ifrån det här polytramset. Vad han inte gör är att adressera åldersskillnaden mellan henne och den nya relationen, att hon inte tycker sig få lika mycket uppskattning et cetera, grundläggande observationer som hade varit självklara att ta upp ifall det inte vore mycket viktigare att sätta normbrytare på plats. Skulle vilja se en psykolog inleda ett svar på ett monogamt med problem med en redogörelse för äktenskapets uppkomst.
Nachac: I vilket universum är svartsjuka sunt.
har lite kort förklarat min tanke kring det ovan, till isola.
kärlek handlar inte om att allt är frid och fröjd. människan är ett universum av både positiva och negativa känslor och jag tycker inte man kan värdera dessa känslor som bra/dåliga baserat på om de ger upphov till en positiv eller negativ känsla/upplevelse. alla känslor är ofta logiska, oavsett om det är uppenbart eller inte, och de ska förstås snarare än motarbetas.
honolulu: kärlek handlar inte om att allt är frid och fröjd. människan är ett universum av både positiva och negativa känslor
Håller inte med om detta. Alla känslor är antingen positiva eller, om så vill, neutrala. Det negativa kommer ur när de sparkar bakut, när man blir arg på något i onödan, otillbörlig stress, ångest och så vidare. Härtill hör svartsjuka då det är osäkerhet eller annan karaktärsbrist som kortsluter sig med aktuella känslor.
honolulu: och de ska förstås snarare än motarbetas.
Detta håller jag dock med om.
