Ha överseende med förvirrade formuleringar till följd av tiden på dygnet (hypoteserna är dessutom strikt amatörmässiga och schablonartade. Är du rädd för "långa" texter bör du obönhörligen lämna tråden innan något otäckt sker):

Att döma är något vi alla gör, medvetet eller omedvetet, och det är ett beteende som ger oss privilegium i form av ökad självkänsla och drivkraft. Genom att veta hur andra är vet vi var vi själva står, och hur vi ska förhålla oss till dem. En normal människa dömer andra vare sig hon är medveten om det eller inte. Jag har vid otaliga tillfällen kommit på mig själv med att sätta mig i bättre dager än andra - detta trots att jag i allmänhet är en mycket självkritisk person. Vissa gånger kan det räcka med att en person har en viss klädstil eller ett visst röstläge för att man ska kunna döma dem, andra gånger sker det på en mer subtil nivå - den där klasskamraten som alltid sitter för sig själv tänker vi är "så", och den där högljudda grannen med spikes tänker vi är "så".

Det som skiljer en "dömare med stil" från en idiot eller psykopat är tendensen till självkännedom, samt distansen till dömandet i sig. Vi måste alltid vara medvetna om att det vi dömer kanske inte är den stereotyp vi ser. Respekt är inte att inte döma, utan att döma med stil - följaktligen kan vi antingen döma en person för tillfället men ha i åtanke att det kanske inte är som det är, eller så kan vi genom att granska den vi dömer krossa stereotypen - därtill kommer frågan, tjänar jag något på att inte döma den där rasisten?

Här nedan följer ett plock kända karaktärer från skolan. Ni vet hur de är, men jag lägger här till en alternativ verklighet. Detta gör jag för att frammana en diskussion kring dömandet.

Tönten
Stereotyp: Kalle har alltid gillat att spela TV-spel, och detta talar han gärna om med sin enda kamrat i skolan. Han talar otydligt och blir ofta nervös inför nya personer. Vid grupparbeten sitter han ofta tyst, ibland inflikar han något, men ingen lyssnar. Eller så hör de inte vad han säger. Han verkar helt oförmögen att hänga med i diskussioner. Hans klädstil tycker några är konstig, hur kan man gå i mittbena och keps på 2000-talet?

Verklighet: Kalle är deprimerad och har haft en jobbig barndom. Han vet precis hur han är, hur andra ser honom, men vet inte om han kan göra något åt det. Han ser sig som fastbunden i sin roll som tönt och tycker att det är pinsamt att hävda sig inför klassen. Hemma, däremot, och med vänner på fritiden, är han en helt annan person. Då släpper hämningarna och hans personlighet tar sin, vad han tror, riktiga form. "Om de bara visste vem jag egentligen är", tänker han.

Bråkstaken

Danne är en sån där som alla känner till, absolut alla. Oftast kallas han vid sitt efternamn, Hentunen. Han har ett gäng och i princip alltid en stendum tjej efter sig. Han är skolkorridorernas härskare och lärarnas hatobjekt (även om de inte vågar - "bör" - uttrycka det till honom personligen). På lektionerna - de få tillfällen då han de facto närvarar - sitter han oftast tyst och tuggar tuggummi och tecknar graffiti. Många undrar hur han kan vara så tyst i klassrummet när han är så stökig på rasterna.

Verklighet: Danne är fast i en roll han egentligen inte vill ha. Han vill egentligen bara ha lugn, vara en god människa, men vågar inte blotta denna sida för sina vänner. För att orka med tillvaron ser han andra människor som sämre än han själv är. Eller ser och ser, det är i varje fall vad han försöker intala sig. I själva verket är han avundsjuk på dem utanför, de som är goda, som presterar i skolan. Han vill vara som dem men stoppas hela tiden av den okända kraften.

osv. osv.

Hur dömer ni folk? Försöker ni att inte göra det? Dömer ni selektivt? Brukar ni utgå från er själva?