Ger kanske komplimanger till familjemedlemmar någon gång vart femte år högst.

Antar att jag annars är rätt genomsnittlig angående att ge komplimanger. Inget jag tänker på.

Werjevir:

o så vill man ju inte att någon ska tro att man ger komplimanger för att ställa in sig eller dylikt

verkligen!

glöm:

har svårt för det när någon exempelvis frågar: "Tyckte du maten var god?"
även om jag faktiskt anser att maten smakar bra så gör det mig stressad och mitt svar känns mycket falskt.

ja, varför känner man sig falsk? jobbig känsla

isola:

Man borde komplimera män mer

detta har jag tänkt på helt nyligen!

hur liksom, vad vill ens partner höra? var i ett förhållande där jag hade svårt att hitta orden. allt min partner sa till mig kom vid rätt tillfälle och lät bra. en vill ju inte bara visa, en vill ju också i ord berätta hur mkt en tkr om den andre. så jag kände mig otillräcklig när jag inte kunde sätta ord på vad jag verkligen kände, ibland lät jag bli, ibland blev det bara blankt i hjärnan när jag skulle försöka få fram nåt, ibland klämde jag ur mig saker i stil med "du är fin", "du är cool" men det kändes ofta fel, kändes inte som att det kom från mig, det var jobbigt

seasaw:

ibland blev det bara blankt i hjärnan när jag skulle försöka få fram nåt, ibland klämde jag ur mig saker i stil med "du är fin", "du är cool" men det kändes ofta fel, kändes inte som att det kom från mig, det var jobbigt

Ja känner också så. Men tänker att de där helt okonstlade och spontana komplimangerna kan bli rätt bra ibland.

Jag försöker att ge komplimanger väldigt ofta, jag tycker väldigt mycket om det, och jag tycker att det lyckligtvis nästan alltid är väldigt lätt.

davvelito:

utan när de väl kommer så menar jag det.

Till skillnad från?

Jag har lätt för att ge komplimanger, till såväl främling som bekant. Lätt för att ta emot dem också, mycket svag för smicker. Knepigast att komplimera är enligt erfarenhet halvbekanta killar. Minns vid ett tillfälle på gymnasiet då en klasskamrat uttryckte att han borde/ville/skulle klippa sig, varpå jag uttryckte att jag tyckte det skulle vara synd eftersom han hade så mysigt hår. Tystnaden runt det bordet gick att ta på. Vid senare tillfälle påpekade jag för samma kille att han hade fina ögon, men med tanke på tidigare reaktion så lindade jag in det innan, och så tror jag han hade fått bättre pejl på hur jag fungerar, så det föll bättre ut.

Nachac:

Till skillnad från?

Genom mitt liv har jag upplevt att människor ibland säger komplimanger för att man ska och inte naturligt och för man vill.

davvelito:

Genom mitt liv har jag upplevt att människor ibland säger komplimanger för att man ska och inte naturligt och för man vill.

Ah.

Ger komplingar rätt ofta. Ofta pga specifika grejer, typ "maten var fett god, bra jobbat asså".

Men försöker säga till folk jag tycker om att jag gör det. Typ titta någon i ögonen och säga "du är bra" - sedan följer tyst samförstånd. Det är fint.

Istechetvåpunktnoll:

Jag försöker ge komplimanger, men är jättedålig på det.

OnT:

Jag har blivit mycket bättre på att ta emot komplimanger. Förut sa jag jämt "nej men" eller bara "nej" om någon gav mig en komplimang och sen tvingade jag mig själv att svara "tack" eller vad som helst som inte var negativt laddat, och till slut hajade jag hur självnedvärderande det är att säga emot om någon faktiskt ger en ärlig komplimang.

Antar att jag i samband med det där också blivit bättre på att skilja mellan falska/påtvingade och ärliga komplimanger. Vet ej.

Har lättast att ge komplimanger till vänner och min mamma, svårare för pappa för att han fiskar komplimanger (har lite ärvt den grejen). Har också börjat öva på att spontange ärliga komplimanger oavsett vem det är som gjort något om hen har gjort något jag uppskattar.

Oj vad mycket text