Jag kunde inte låta bli att "bryta ihop" lite smått på lektionen inför de andra och skäms nu efteråt. Vill inte anses vara "svag" så att säga. Är det en dålig inställning jag har, eller är det fler som kopplar det med svaghet?
Det är inte svagt, svagt är det om man låter andras dömande sänka en.
Jungman:
Det är inte svagt, svagt är det om man låter andras dömande sänka en.
Jag antar det..
Beror väl på vad man gråter för.
Framför allt känns det jäkla osmidigt att bryta ihop och börja gråta i tid och otid.
Börjar man gråta så fort man ser en söt kattunge tyder ju det på att man är psykiskt svag. Börjar man däremot gråta över saker som verkligen är hemska tyder ju det snarare på att man har empati och att man är mänsklig.
Nej.
Ja.
Nej
Visst är det fler som kopplar ihop gråt med svaghet, men det betyder inte att det är ett tecken på svaghet, det betyder bara att de följer 1800-talets machoideal om att tårar är kvinnopjosk.
Tårar är kroppens sätt att hantera häftiga känslor som måste ut för att inte infektera psyket
Beror nig lite på varför man gråter. Ibland finns det anledningar till att gråta och ibland gråter folk över allt och inget. Så berätta gärna varför du grät? 
För det mesta, ja
NiklasW:
Beror väl på vad man gråter för.
Stress, en stor explosion av känslor jag dövt innan, relationsproblem.
Jag personligen ser det som en svaghet att gråta, har inte gjort det på många år. Men sen är jag lite förstörd också. Jag kan inte längre även om jag skulle vilja, och har verkligen velat många gånger. Det är inte nyttigt att fördämma sina känslor på det sättet, det kan få obehagliga konsekvenser på sikt. En dag kanske jag tillåter mig själv igen och slutar se det som en svaghet. Obs dömer inte andra som visar känslor och gråter öppet lr dylikt, endast mig själv.
