Pojkar och flickor med psykiskt labila partners, hur orkar ni? Hur står ni ut? Brukar ni önska att ni aldrig träffat dem? Vill ni ibland göra slut men vågar inte av rädsla för att förvärra det hela?
Jag har blivit väldigt strulig på sistone och gör allt svårt, och missköter mig, och får som resultat av det en massa ångest och vill helst upphöra att finnas (inte dö dock, det är skillnad).
Eftersom jag bor med min pojkvän, långt ifrån min familj, så drabbas han tyvärr av detta. Jag önskar att han inte gjorde det, och jag önskar att jag bara gjorde saker istället för att krångla till det.
Jag håller förtvivlat tummarna för att det är bara är tillfälligt, men är livrädd för att det är långvarigt.
Vad ska jag göra? Jag vill ju inte vara en börda för honom, men att flytta hem är ju inte direkt ett alternativ. Kan inte heller flytta till eget ställe då jag är liten och fattig. Flytta isär överhuvudtaget skulle nog inte lösa det hela.
Är mest orolig att slita ut honom. Vill ju att han ska bli glad av oss, inte att vårt förhållande ska vara ett överhängande och ofrånkomligt ansvar.
Dold text: Får inte tillräckligt mycket uppmärksamhet i bloggen, måste därför förpesta forumet med massiv text.
Jag vet faktiskt inte. Dagarna hon är bra är så fantastiska så att det väger upp antar jag. Svårt att snacka om detta
Skall kika i denna tråden då jag har nyfikenhet, skulle aldrig orka med ett förhållande med mig själv (förutsatt att jag var någon annan).
Se till att ha andra kontakter än honom. Har du inte psykolog eller dylikt, skaffa det så du har någon annan att avlasta dig på. Att hålla det för dig själv eller bara tala med pojken din kommer skada både dig och honom, och relationen. Men detta vet du säkert redan.
Och naturligtvis, tala med honom om det. Om han vet om att du är i en svacka blir det mycket lättare för honom än om du bara är nere helt plötsligt. Och försök undvika onödiga bråk och dylikt när du inte är nere, sådant man kanske skulle ha grälat om annars kan man gott låta vänta tills svackan är över.
Jag har varit i en relation med en väldigt instabil partner, och jag orkade därför att jag älskade henne helt enkelt. "Kärleken övervinner allt" må vara en överdriven klyscha, men den övervinner en jävla massa i alla fall, så där har du en ganska stor säkerhet. Som budo skriver, de bra sakerna väger upp de dåliga.
Är också lite så
Stringburka:
Har du inte psykolog eller dylikt, skaffa det så du har någon annan att avlasta dig på.
Jag träffar en psykolog/kurator/vad hon nu är, men nu har jag inte nästa tid förrän om en månad, och när jag väl är där hos henne så känns allt bra.
Det är jättesvårt att dra någon direkt nytta av en psykolog tycker jag, eftersom det är så svårt att prata om sitt dåliga mående när man mår bra (vilket man såklart alltid gör när man ska dit). Jag mailade henne en gång i stundens hetta, men fick ett kort och tråkigt svar, vilket avskräckte mig.
Jag vet inte riktigt hur jag ska nå fram till en främling.
Vi bråkar ganska sällan, men det har blivit mer smågnabb på sistone. Även detta skrämmer mig, jag är väldigt konflikträdd och vill ju inte alls att vi ska bråka, vill bara vara glad och förstår inte varför det inte går.
Jag har ju mått dåligt tidigare, men då påverkade det ingen annan på det viset som det gör nu. Mitt nuvarande mående präglas mest av skuld och det gör det tusen gånger värre.
Dessutom hade jag UM då, här spydde jag ur mig allting, men eftersom det är fritt fram för honom att gå in och läsa allt jag skriver så kan jag inte riktigt blotta ut mig så. Vilket ju är både bra och dåligt.
Är så rädd att bli för mycket. Jag älskar ju honom, och vill inget hellre än leva lyckligt i alla våra dagar. Men jag känner mig så dålig som inte kan vara bra och normal utan bara gör allt svårt jämt.
*avslutar utan att komma fram till poäng*
XMinGrönaLampaÄrDödX:
text
isola:
Är också lite så
Ja, säg nån tjej som inte är lite så? ![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
Jag tror du måste fråga dig själv hur illa det är, kanske ta hjälp av en kompis om du inte vet själv. Det kan vara så att du förstorar eller tror du är mer av en börda än du faktiskt är. Tjejer blir ofta nojiga över att de inte räcker till, att de sagt eller gjort nåt fel. Det är antagligen en känsla av att inte kunna tillfredställa, att inte vara en bra flickvän helt enkelt.
Många tjejer (inte alla) vill ofta vara allt på samma gång. Man vill vara den där fina pryda flickvännen killen är stolt över att visa upp för släkten, man vill vara den slampiga kåta horan som bara vill ha mer och mer och kan tillfredställa killens sexlust och som han kan skryta lite om för sina kompisar. Man vill vara dominerad och låta killen styra och bestämma, men man vill inte vara en belastning utan kunna komma med egna idéer och förslag på vad man ska hitta på. Man vill bara få försvinna in i sin killes armar och glömma bort sin egen osäkerhet, samtidigt som man vill vara trygg i sig själv, stå på egna ben och visa att man minsann kan själv.
Det är helt enkelt inte så konstigt då att det skär sig, det är för många motstridiga egna viljor och krav från omvärlden på hur man ska vara. Det är inte alls säkert att din kille uppfattar det som ett problem att du är på ett sätt ena dagen och på ett annat nästa.
XMinGrönaLampaÄrDödX:
Det är jättesvårt att dra någon direkt nytta av en psykolog tycker jag, eftersom det är så svårt att prata om sitt dåliga mående när man mår bra (vilket man såklart alltid gör när man ska dit).
Känner igen det här. Det man kan göra är ju dock att lära sig metoder för att hantera sitt dåliga mående. Dels borde du försöka få mer frekventa träffar, och dels borde du försöka se till att det verkligen är en psykolog du får träffa. En kurator kan fungera som bollplank, men en psykolog är en ordentlig medspelare så att säga. Jag tyckte länge att psykologer verkade rätt meningslösa, men fick sedan en riktigt bra en som gjort mig mer eller mindre "frisk". Eller iaf lärt mig att hantera mina svackor.
XMinGrönaLampaÄrDödX:
Vi bråkar ganska sällan, men det har blivit mer smågnabb på sistone. Även detta skrämmer mig, jag är väldigt konflikträdd och vill ju inte alls att vi ska bråka, vill bara vara glad och förstår inte varför det inte går.
Kan det hänga ihop med det dåliga måendet? Skuldkänslor är ju en sådan sak som ofta kan leda till gräl, iaf har jag upplevt det så.
XMinGrönaLampaÄrDödX:
Men jag känner mig så dålig som inte kan vara bra och normal utan bara gör allt svårt jämt.
Tankar styr känslor minst lika mycket som känslor styr tankar. Om du tänker att du är dålig som mår dåligt, så kommer du ju må ännu sämre. Tvinga dig själv att tänka på alla dina goda egenskaper, och tvinga dig själv att uppskatta det du gör som är bra. Gör saker som du känner dig nöjd med dig själv över. Vad som helst. Hur löjligt det än låter så hjälper det oftast en bit.
herr_nilsson:
Jag tror du måste fråga dig själv hur illa det är, kanske ta hjälp av en kompis om du inte vet själv.
Jag har för tillfället inga nära vänner som skulle kunna hjälpa mig att se det hela i perspektiv. Min pojkvän säger att det inte är så jobbigt, men jag tror honom förstås inte.
Det är inte så mycket att jag vill vara allt på samma gång (även om det väl förvisso stämmer in ibland) som att jag helt enkelt är oansvarig och lat och låter bli att göra saker när jag mår dåligt. Och eftersom han ser mitt dåliga mående så blir han ju frustrerad av att inte kunna göra något åt det, och vill helst att jag ska göra det jag borde ändå.
Och blablabla.
XMinGrönaLampaÄrDödX:
Min pojkvän säger att det inte är så jobbigt, men jag tror honom förstås inte.
Hetsa inte upp dig för mycket över det heller. Alltså, om du själv tycker att det är jobbigare för honom än vad han gör så kommer det ju bara bli värre än vad det är.
Stringburka:
Kan det hänga ihop med det dåliga måendet?
Jag tror inte det. När jag mår dåligt försöker jag mest utplåna mig själv, och försöker inte direkt provocera fram bråk.
Våra "bråk" beror mest på trötthet.
Stringburka:
Tvinga dig själv att tänka på alla dina goda egenskaper, och tvinga dig själv att uppskatta det du gör som är bra.
Eftersom jag, som så många andra som mår dåligt, har dåligt självförtroende så kan jag inte komma på något bra med mig själv. Jag kan på min höjd sträcka mig till att jag är en helt okej människa i allmänhet, men bättre än så blir det inte. Så det är svårt att peppa sig själv, eftersom jag mest blir mer hängig när jag inte kommer på något bra alls.
Konkreta saker jag gör bra, som ett prov, städa ett rum eller något annat, kan jag tycka är bra och så mår jag bra en liten stund. Men att jag gjorde något bra igår gör liksom inget lättare idag.
XMinGrönaLampaÄrDödX:
Eftersom jag, som så många andra som mår dåligt, har dåligt självförtroende så kan jag inte komma på något bra med mig själv.
Det kan jag. Du är bra på att göra linssoppa. Ditt recept var ju grymt. Plus att det ju inte är utan skäl som du är Princess of UM typ.
XMinGrönaLampaÄrDödX:
Konkreta saker jag gör bra, som ett prov, städa ett rum eller något annat, kan jag tycka är bra och så mår jag bra en liten stund. Men att jag gjorde något bra igår gör liksom inget lättare idag.
Men gör bra saker varje dag då! Vanliga grejer, typ precis sånt som att städa eller baka eller något. Baka brukar jag göra, eftersom man kan baka såpass mycket att man kan vara nöjd i flera dagar på det genom att ta en bulle. 🙂
Det är ju bara en tillfällig lösning, men det kan ju funka tills svackan går över (för det kommer den att göra!).
Stringburka:
Du är bra på att göra linssoppa. Ditt recept var ju grymt.
Fast det var ju taget ur en bok, så jag kan knappast få beröm för det.
Stringburka:
Plus att det ju inte är utan skäl som du är Princess of UM typ.
Nej, det stämmer, skälen är att jag är uppmärksamhetssökande, gärna blottar mig och är bra på att ta plats.
Det är inte direkt tack vare charm eller vänlighet.
Dold text: Förlåt, jag kan inte hjälpa det ;<
Stringburka:
Men gör bra saker varje dag då!
Jag orkar ju inte. Misslyckas jag med en sak så går hela dagen åt pipan. Det beror förstås på proportionerna, men ungefär så.
Idag har jag visserligen handlat, men jag handlade ingen middagsmat och jag gick inte till skolan.
Det väger liksom inte upp.
Ögon i en plåthink:
skulle aldrig orka med ett förhållande med mig själv (förutsatt att jag var någon annan).
