Floppsen:
Du som är vanskapt
hänskött kanske är mer passande
Hänskapt:
kebabvirus
hatar ockaså mig själv.
det känns hemskt och säga jag älskar mig själv.
jag blir äcklad.
ti-92:
det känns hemskt och säga jag älskar mig själv.
men egentligen borde man ju trivas med sig själv liksom... det är väl lite det som är poängen med livet, annars kommer man ju ingenstans...
fuck att allt ska vara så svårt
Hänskapt:
fuck att allt ska vara så svårt
ah jag vet
Hänskapt:
sug kuk horungar
håller alltid med
Jag tror många känner så som du. Jag gör också det.
Ibland blir jag så arg på mig själv att jag skadar mig själv och då blir jag ännu argare på mig själv pga det.
Lider också av detta:
Hänskapt:
orkar jag inte ens ta tag i en skoluppgift som jag kanske någonstans egentligen är intresserad av, min kurs har varit rolig men så fort jag ska ta eget ansvar händer inte ett skit för jag orkar inte
jag är väldigt envis med att inte orka just nu, och det är för att jag inte är glad
jag vill vara glad
VAD GÖR MAN?
känner igen mig med det. Att inte kunna ge tillbaka kärlek till andra.. man känner sig inte en del av nått..man bara går där och är någon som bara finns där.
känner ingenting längre heller, vet inte vad jag känner. kanske är jag ledsen eller arg, besviken, lycklig, hopplös, idiot...känns som jag är så himla självupptagen..för att jag inte vet vad jag känner.. jag vet vilka jag älskar, och vilka jag vill vara med. Men ändå känns de så hopplöst, eftersom jag inte vågar känna..inte vågar visa några känslor eftersom jag inte vet hur jag ska visa de..
det jag tror är att man är nog så som person. Vissa är så. Har svårt att visa sina känslor för andra. man kanske har varit med om något när man var liten så de kanske sitter i,..eller så har man blivit uppfostrad på ett sådant sätt..där man inte fick visa sina känslor, eller att det bara kändes jobbigt att visa de.. föräldrarna kanske aldrig var där, eller kanske aldrig brydde sig..
men jag vet inte, är ingen expert..jag tror att man ska gå och prata om hur man känner och sedan bara ta det lugnt..inget stress, ta en sak i taget och försöka acceptera att de är såhär jag känner och de finns inget rätt eller fel med de. Det är okej. det är en period i livet där man känner såhär.. man virrar omkring och vet inte vem man är..VEM FAN ÄR JAG? DUGER JAG ELLER? KANSKE, KANSKE INTE. hmm joo man duger..man ska vara sig själv i alla lägen, alltså den man vill och tycker om att vara, den man trivs med att vara, sedan får de i omgivningen respektera den man är..om inte, så kan de gå. om de inte tycker man duger för dem. Så är det. det ordnar sig, ska du se. ta de bara lungt
sister:
VAD GÖR MAN?
tar en snus o slösurfar, allting blir bättre då
nämen förr eller senare upptäcker man saker, eller det händer något i ens liv och man kanske skiter i att söka bekräftelse som en liten valp innan man kan gå ut och vara en individ som har huvudet på skaft!
upponer:
haha du var en jäkla sköning, säkert också bipolär som jag, välkommen till da clöb
Hänskapt:
haha du var en jäkla sköning, säkert också bipolär som jag, välkommen till da clöb
okej tack..?