Okej, nu tänker jag inte börja tråden med om att skriva om hur jag behöver någon eller hur jag inte orkar vara singel, men lite punkter jag tycker är ganska relevanta.

För några år sedan var jag med en tjej som jag brann för, jag hade känslor hårdare än betong. Skulle nog gjort vad som helst för den kvinnan just då, och nu gillar jag inte ens henne (pga x antal händelser efteråt). Men den känslan jag hade, magkänslan, när vad var vid henne kunde jag gråta, jag kunde skratta bara sådär. Genuint lycklig.

Mitt liv efter den dagen fick en HELT ny standard, det där blev den nya lyckan, 2liter cola + WoW var inte nog längre(oseriös). Men jag har aldrig liksom värderat kärleken sådär mycket. Det blev en vändpunkt i mitt liv. Inom ett halvår efter jag gjort slut med henne så var jag näst intill helt förändrad som person, helt andra värderingar. Jag släppte mycket fördomar, jag satsade på att bli optimist, eftersom jag var övertygad att kärleken är viktig, och att det var någon alla blev tvungen att känna på. Det jag hade upplevt var verkligen magnifikt.

Jag började skriva poesi och musik, jag började lyssna på ny musik. Massa lyrisk musik, folkmusik/indiemusik osv, såsom Bob Dylan, The Tallest Man On Earth, Ray LaMontagne. Innan var jag ett litet metalhead, och betedde mig ganska ytlig, var inte särskillt intresserad i andra så som jag blev efteråt.

Men hursomhelst, efter ca. 4-6 månader (minns ej 100%) så började jag känna mig riktigt redo för en ny relation med någon ny kvinna. Och på något vänster så dök det upp en ny kvinna i mitt liv, vi umgicks rätt ofta i början innan vi blev tillsammans, i cirka 2 månader var vi ofta med varandra, ville säkra liksom att det kändes rätt. Sedan blev vi tillsammans, och den dagen kände jag mig lycklig, det kändes som början på något vackert. Dagen efter träffades jag av ett ångestmoln, redan dagen efter vi blivit tillsammans så vissnar det. Efter en månad klarade jag inte av att va med henne längre, då gjorde jag slut.

Någonstans här slutade de ljuvliga känslorna i mitt liv.

Jag träffade ännu en kvinna några månader efter den incidenten, kände att det gick i samma väg, och jag kunde helt enkelt inte ta steget vidare med henne, föreslog att vi skulle gå olika vägar.

Fast jag var helt säker på att jag ville bli sådär förälskad igen!

Jag träffade ännu en tjej igen. Och det ironiska som hände var, att jag antog att det skulle gå neråt, så jag var inte för seriös med själva förhållandet, och det blev aldrig något av det. Även fast jag kände efteråt att jag kanske gått miste om något.

Och sedan den sista jag skrev om har jag träffat 2-3 mer tjejer, som det har varit ungefär samma visa för. Notera att detta är under en 2,5 års period. Vet inte om tid var en så stor faktor i mitt dilemma.

Till slut så sade en tjejkompis till mig "den rätte kommer när den kommer" och det ska man tro på? Ofta det bara plötsligt dyker upp någon i livet sådär? Den kärlek jag en gång hade anser jag vara vital, det är något man inte borde vara utan, verkligen. Och jag ska lita på att nån chans så kommer jag uppnå min livsglädje?

Är otroligt trött på tomma relationer, vill bara va happy you know!

Känns som jag kastar bort mitt liv på bara vara med mig själv, att vara kär och va ung håller väl ändå ihop.

Ba random sådär, kände för att uttrycka mig. 🙂