Hej.
Jag har ett problem - i min familj så pratar vi inte med varandra. Och jag står inte ut längre!
Jag ska försöka att förklara;

Jag är den yngste i familjen av tre barn, jag har två storebröder. Det var väl klart att jag skulle bli lite "utanför" för att jag var en tjej, så jag lekte mycket för mig själv. Min största storebror verkade alltid ha något emot mig, så vi stod aldrig varandra så nära.

Min mamma hyste inte så stor uppmärksamhet mot mig när jag var mindre som andra mammor. Visst, hon tog hand om mig, jag saknade aldrig något, förutom att få en kram och att få veta att jag dög precis som jag var. Nu senare i livet så har jag sagt till henne att jag vill prata med henne, flera gånger. Men hon verkar inte förstå.

Min pappa var ganska frånvarande från vad jag minns här idag (mycket på jobbet), jag kommer särskilt ihåg att jag tyckte att det var skönt när han var borta. Jag saknade honom inte utan nästan njöt av en middag utan honom. Kanske för att vi alltid tenderat att hamna i bråk. Ja, i hela mitt liv.
Jag kanske ska tillägga att jag haft problem med mitt humör och frustrationer från dagis till lågstadiet.

Nu när jag ser hur mina kompisars föräldrar beter sig mot sina barn, så börjar jag undra. Det känns egentligen inte att jag har någon att "falla tillbaka på" i min familj. Jag blir riktigt ledsen när jag hör mina kompisar berätta om hur nära de står sina föräldrar, att de pratar och hittar på saker. När jag pratar med mina föräldrar så tycks de aldrig lyssna. Jag orkar inte försöka längre fastän jag fortfarande behöver det.

Så idag, fars dag, så bråkade jag och min pappa. Jag sa "vad??" när min mamma suckade högt när hon gick förbi mig, som att jag gjorde något fel. Då tyckte min pappa att jag var otrevlig.
Det jag menar är att min mamma alltid brukar göra såna småsaker mot mig, suckande och himla med ögonen. Jag vill ju veta vad det är hon har problem med!
Då tog jag upp detta, men han anser att det är mitt fel. Det är jag som inte pratar med honom eller mamma.
Men jag vet att dom aldrig lyssnar, för pappa föreslog att jag skulle gå till en psykolog. Grejen är att jag sa det till honom i somras att jag ville det (pga ångestattacker). Tydligen så lyssnade han inte då.

Ursäkta för den långa texten, men jag hoppas att det finns någon vänlig själ här som kanske vill skriva?