Tycker det räcker med att man känner något för den personen. Kan man endast vara kär i någon när man vet massa saker om personens liv? Jag tror inte det funkar så, desamma gäller vänskap.

När man vet så pass mycket om personen i fråga att man vet något om vad man kan ge personen kanske?

TÄNKT PÅ D1 MED

TROR MAN KÄNNER NGN NÄR MAN NT BEHÖVER SÄGA NGT FÖR ATT MAN SKA FATTA HUR DE KÄNNER/MÅR OSV UTAN FATTAR SÅDANT BARA MAN HÄNGER.

Jag tror att man känner någon när man kan beskriva dens personlighet och reflektera kring dens bra respektive dåliga sidor. Då har man koll på hurdan personen är. Att sedan ha basic info angående familjestatus, vederbörandes intressen, åsikter, värderingar etc, är det nog berättigat att säga att man känner den.

Tennsoldaten:

Tycker det räcker med att man känner något för den personen.

Hm, så om du fattat tycke för någon du bara växlat några ord med skulle du kunna säga att du känner denne?

dazed:

När man vet så pass mycket om personen i fråga att man vet något om vad man kan ge personen kanske?

Dan_the_ironman:

TÄNKT PÅ D1 MEDTROR MAN KÄNNER NGN NÄR MAN NT BEHÖVER SÄGA NGT FÖR ATT MAN SKA FATTA HUR DE KÄNNER/MÅR OSV UTAN FATTAR SÅDANT BARA MAN HÄNGER.

Confundus:

Jag tror att man känner någon när man kan beskriva dens personlighet och reflektera kring dens bra respektive dåliga sidor. Då har man koll på hurdan personen är.

Detta låter vettigt.

Beror kanske på vilket sammanhang.

I vissa sammanhang "känner" jag mina facebookvänner.
Andra gånger vill jag påstå att jag inte känner någon, inte ens mig själv.

Vad tycker du Nubbie?

MissAnox:

Vad tycker du Nubbie?

Åh jag vet inte, det är sånt här som ställer till det för mig:

MissAnox:

Andra gånger vill jag påstå att jag inte känner någon, inte ens mig själv.

osv.

Det är knepigt. Borde väl vara någon man vet så pass mycket om att man kan umgås och prata med den utan att man känner obehag eller något annat sånt, bl.a. Kan inte påstå att jag känner någon bara för att jag vet massa saker om personen á la faktastuket. Känns som det viktigaste är att man har en hum om personen i fråga och vet hur den fungerar men å andra sidan är det ju en människas bakgrund som format en så den vill man kanske känna till. Fast man kan ju såklart känna folk både ytligt och lite mer ingående.

folk man kan hänga avslappnat med och man vet hur den fungerar osv och kan se ut som en knarkare utan att den dömer och va hur sur som helst utan att den blir....sur :v typ.

alltså inte såna man bara träffar i festsammanhang, skolan osv

Det är en svår gränsdragning. Men jag skulle säga att jag kände någon om jag visste att vår relation skulle klara påfrestningar och ej kunna falla i glömska. Bekanta har man, man ser dem ibland, pratar lite smått och tänker inte mer på det, vilket gör att de fortsätter vara bekanta. Skillnaden är väl faktiskt ämsesidiga känslor där båda parterna är medvetna om att man har vissa skyldigheter gentemot varandra, vilket ofta blir påtaglig i interaktionen sinsemellan.

Sedan finns det olika grader av att vänskap, därför många ter sig till att ha en bästa vän som kommer in i en sfär närmare jaget.

Tycker man känner någon som man har träffat flera gånger och pratat med flera gånger.

nubbie:

Känner man någon när man vet massa saker om dennes liv?

Kändisar och berömda personer som t.ex. Markoolio och Obama går ju att hitta mycket information om deras liv. Känner man då dessa personer ifall man aldrig träffat dem?

Tror inte att man kan lära känna någon, man kan göra antaganden om andra på mer eller mindre starka grunder. men inte mer än så.

mopsen:

Sedan finns det olika grader av att vänskap, därför många ter sig till att ha en bästa vän som kommer in i en sfär närmare jaget.

Tror man bör åtskilja vad som kännetecknar att man känner någon och vad som kännetecknar vänskap. Behöver inte nödvändigtvis vara samma sak.

Såna som man kan adda på Facebook utan att det blir typ "ööh varför addar han mig?" typ. Fast det beror på, jag addar bara folk jag känner, vissa addar ju typ alla de träffar i kön på Konsum typ.