Hejsan
Detta kommer kanske bli en lite deprimerande text men jag börjar med att jag är en kille på 27 år som alltid har trott att jag ska bli något stort inom musiken,eftersom musiken har varit 80 % av hela mitt liv. Jag har hållit på att trumma sedan jag var 12 år spela gitarr sedan jag var 17 år och sjungit sedan jag var 20 år. Jag har aldrig riktigt förstått varför jag inte har kommit längre, men nu vet jag. Jag har aldrig haft någon självinsikt om vem jag är och vad jag gör på denna jorden. Jag har mer kommit till insikt om att jag är bara en i mängden, en vanlig tråkig svenne utan någon som helst talang eller färdighet. Jag har lurat mig själv i år alltså. Lurat mig själv om att jag en vacker dag kommer bli musiker eller att jag ser bra ut. Inget av det går att ändra. Det enda nöjet jag har nu om dagarna är att spela spel,runka och supa om helgerna. Min mamma tycker inte om att jag super men det skiter jag fullständigt i eftersom jag är vuxen och har själv ansvar för mina handlingar. Att sitta och längta tills det blir helgen så man kan få gå ut på krogen och supa gör mitt liv mer värt att leva än att låtsas som att hela världen är ljus.
Några fler som känner igen sig?
Jag är ledsen att du mår så dåligt att du känner behovet att dränka din frustration i konsumerandet av alkohol. Att komma till en sådan insikt är säkert svårt. Jag kan tyvärr inte relatera, och jag tror att din och min syn på livet skiljer sig betydligt, men jag vill ändå säga några ord till dig.
Du säger att du inte har haft någon självinsikt och inte förstått vad du gör på denna jorden. Du säger att du är en i mängden, "en vanlig svenne" utan färdigheter eller talang.
Jag tror för det första inte att det sista stämmer - du är säkert duktig på mycket. Säkert är du duktig på att skapa musik också. Att du inte slagit igenom som det du drömde om behöver inte betyda att du är dålig på vad du gör; utan snarare på vad Gud har för plan för dig. Allting händer i enlighet med Guds plan. Vi kan slita och arbeta hårt för något vi vill åstadkomma, men utan Guds tillåtelse kommer vi aldrig att ta oss dit. Vi styr inte över vårt öde, det gör vår Skapare. Du får lita på att allt som händer, händer för en anledning.
Du kanske känner dig som en i mängden, som någon vanlig och trist individ som inte sticker ut. Men du vandrar ju trots allt på denna jord. Det finns en anledning till att just du lever. I Guds ögon är du inte bara en i mängden. Vår Skapare har skapat just dig, har låtit just dig ta plats på jorden Han så perfekt bildat. Han har gett dig chansen till liv, Han har skänkt dig fri vilja. Du kan själv göra valet att leva i enlighet med dina egna begär, eller att tålmodigt leva i enlighet med vad Gud föreskrivit för de troende.
Må Allah subhana wa ta'ala skänka dig vägledning.
Gud föreskrivit för de troende.
Må Allah subhana wa ta'ala skänka dig vägledning.
Du skriver alltid om gud! Har du något perspektiv för en icke troende kanske? Alla tror inte på att det finns någon gud.
Me&Myself:
Självfallet. Jag sade precis i början av mitt inlägg att vi antagligen skiljer oss i vår livsåskådning, men jag känner mig ålagd att sprida Islams budskap - speciellt till någon som jag ser går igenom svårigheter. Jag tror genuint på att en själ inte mår bra förrän kontakten med Gud återupptas.
bintdawah:
Jag tror genuint på att en själ inte mår bra förrän kontakten med Gud återupptas.
Det är okej att tro. Fast det är ologiskt om man tänker sig att jag till exempel -som är icke troende- aldrig haft kontakt med någon gud från första början. Tror liksom på det vetenskapliga med Big Bang och att gud aldrig funnits utan är mer något påhittat som människan kom upp med för att vi som levande varelser mentalt behöver någonting att tro på för att måla upp en säker plats och på så sätt skapa en trygghet för var vi befinner oss nu i det kända och var vi kommer befinna oss när vi dör, alltså i det okända.
Talanglös blir man inte förrän man slutar göra allt.
Självklart har vissa mer fallenhet för vissa uppgifter än andra, men du ska inte bara jämföra dig själv med andra heller. Vad tjänar du på det, annat än självömkan?
Började du intressera dig för musik enbart för att bli världsstjärna, eller för att du gillar musik?
Gillar du musik för att andra gillar den eller för att du själv gillar den?
Skillnaden på då och nu är ditt tänkande, din inställning.
Fundera på varför du känner som du gör. Om du är medveten om ditt beteende så grattis, då kan du ta nästa steg och förändra det.
