Många som mår dåligt inombords tenderar att dölja det väldigt bra, och klistra på sig en fasad som säger omvärlden att de mår hur bra som helst, även fast de inte gör det. Man låtsas inför vänner, föräldrar, lärare... whatev, att man mår utmärkt. Men hur gör man egentligen när det är dags att berätta för dem hur det ligger till på riktigt? Lyssnar människor verkligen om en person de känner som helt vanlig och glad kommer och säger "och jo förresten, jag vill bara berätta att jag lider av klinisk depression. Är du sugen på en kopp kaffe?"
Hur kom du ut?
ÄNDRAT 2009-05-03 22:25
ÄNDRAT 2009-05-03 22:27
Sluta posta förslag nu, och sluta missförstå frågan. Fick de svar jag ville ha, har löst problemet. Och för den som blir otroligt sugen på att hacka ÄNDÅ, läs först:
Det handlade alltså om att informera mina föräldrar om saken (bor inte med dem), för att de skulle acceptera att jag går ett extra år i skolan utan att anta att jag börjat knarka och svina, för så är inte fallet. Hejdå!
Är inte depreimerad. mer känner... sakna och ånger över saker. men glömma glömma.
standby:
"och jo förresten, jag vill bara berätta att jag lider av klinisk depression. Är du sugen på en kopp kaffe?"
depreimead .. bara helt enkelt?
Jag är inte deprimerad![[no-no]](/img/smilies/no-no.gif)
Dold text: *cut**cut**cut**cut**cut**cut*
Limer:
Är inte depreimerad. mer känner... sakna och ånger över saker. men glömma glömma.
det där var i och för sig inte alls ett svar på frågan?
standby:
Hur kom du ut?
träffade en ny vän som fick mig att må bra och bli glad,men sen gick d neråt igen,kan inte direkt kalla mig deprimerad,men daglig kvällsångest,riktig ångest,inte bara oroskänslor utan ordenterligt eller panikångestattacker,från noll till hundra på 2 sekunder(vanligtvis när jag känner mig sjukt värdelös eller är orolig för nån jag bryr mig om)
gå till doktor,få mediciner istället för att försöka vänta ut som jag gjort/gör.
standby:
Man låtsas inför vänner, föräldrar, lärare... whatev, att man mår utmärkt
en vän vet precis allt om mig och vad för bakgrund jag har som gör att jag mår dåligt,den enda jag itne låtsats för att jag mår bra,men ingen irl vet om nåt.
Tözen:
en vän vet precis allt om mig och vad för bakgrund jag har som gör att jag mår dåligt,den enda jag itne låtsats för att jag mår bra,men ingen irl vet om nåt.
Är det inte väldigt jobbigt att ingen vet?
standby:
det där var i och för sig inte alls ett svar på frågan?
förlåt för att jag skriver då. ![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Limer:
förlåt för att jag skriver då.
Det är okej, men det vore ju onekeligen roligt om du faktiskt var med och diskuterade ämnet istället ;D
standby:
Är det inte väldigt jobbigt att ingen vet?
jobbigare om folk tycker synd om en.+ jag bodde i ett litet samhälle på en ö där skvaller gick snababre än tiden,så om nån vet en detalj så vet folk man aldrig sett en 10 gånger värre version och till sist vet ens farmor,pappa och halva sverige.
En person vet och den har stöttat mig med dom problemen jag haft förut.
Jag kom ut ur depressionsgarderoben när min kompis erkände att hon varit deprimerad förut. Då öppnade jag mig lite för henne. (det var faktiskt hennes baktanke hela tiden, att jag skulle öppna mig). Så då började jag prata om det med henne och hon tvingade mig till um. Så började mina föräldrar märka och så drog de med mig till bup. Den vägen var det. Ett tag sedan nu 🙂
standby:
Det är okej, men det vore ju onekeligen roligt om du faktiskt var med och diskuterade ämnet istället ;D
ah okej.. jag har som tur är itne varit helt deprimerad.
Men många som mått dåligt i min närhet, (nästan alla är tjejer/kvinnor).
Men alla är bar, unika och har åsiker som sitter bra, om man uttrycker dem.
standby:
Hur kom du ut?
Inte kommit ut än, endast till några få vänner. Men jag känner att jag håller på att bli uppslukad av min fasad. Mitt skådespeleri är så övertygande att jag lurar mig själv att tro på det! ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Awesome
standby:
Hur kom du ut?
Jag är ingen sånn som går runt och ser glad ut hela tiden. Jag visar alltid t.o.m. överdivet tydligt vad jag känner. tror jag. 🙁
standby:
Lyssnar människor verkligen
olika från person till person. gäller att hitta en vän som är en bra lyssnare. Alla klarar inte av att höra om folks problem, även om man gärna vill ställa upp för sin vän. Man kan ju vara med och stötta en, om man nu t.ex ska träffa kurator och så.
Jag är iallafall glad över att jag har flera vänner jag kan snacka om allt med, är väl iof bara en av dem jag snackar med så mycket om mig själv nuförtiden, men saker blir inte bättre utav att dem stannar inom en, det har jag erfarenhet utav på flera olika områden i livet, det blir oftast värre och värre och till slut ger man upp hoppet om att problemet kan lösas.
Enkelt svar: hitta en vän som KAN och VILL lyssna, annars duger oftast en kurator bra. Börja pladdra på sen, det blir en enorm frihet inombords.
Sen ska man inte gå runt och se deprimerad ut varje dag sen när man gör det, men om någon frågar hur man mår så kan man ju säga att det är dåligt men att man inte vill snacka om det.
nu var det dock inte depression jag snackade om utan att tala ut överhuvudtaget
standby:
Hur kom du ut?
Man blir inte tagen seriöst ändå typ inte ens av psykologer eller vissa gör ju de.
