Få henne att förstå?

Myksa:

Få henne att förstå?

Fast jag fixar inte att prata om det. Skäms så otroligt och tro mig- jag har försökt få henne att förstå.

tomhand:

skämmigt

tomhand:

Skäms

Kanske det som är felet.
Verkar som att många (alla?) skäms för sin ätstörning men det tycker jag inte att man ska göra.
Säg till henne att du tycker det är obekvämt att prata om för att det just är så skämmigt. Hon kanske kan övertyga dig om att det inte är något att skämmas över.

Myksa:

Hon kanske kan övertyga dig om att det inte är något att skämmas över.

Fast det är inte så lätt. Och det där håller mina behandlare och jag på att jobba med så det fixar sig. Men jag ville mest veta hur alla andra gör.

tomhand:

Fast det är inte så lätt.

Förstår det.
Eller antagligen så gör jag nog inte det förresten.

tomhand:

Men jag ville mest veta hur alla andra gör.

Då är inte jag någon att prata med.

Myksa:

Då är inte jag någon att prata med.

Haha okej, vad härligt för dig höll jag på att säga 🙂

Mamma brukar fråga typ hela tiden hur jag känner mig och om jag har ångest och sånt, tycker det är skitjobbigt. Det blir ju inte bättre bara för att jag säger att jag har ångest liksom

joof:

Mamma brukar fråga typ hela tiden hur jag känner mig och om jag har ångest och sånt, tycker det är skitjobbigt. Det blir ju inte bättre bara för att jag säger att jag har ångest liksom

Exakt! Precis så känner jag också! Och de ytterst få gånger där ångesten i alla fall är lindrig, då får ju en sådan fråga bara en att tänka på just ångest, vilket resulterar i att man får ångest. haha helt skumt men så är det för mig

tomhand:

Och de ytterst få gånger där ångesten i alla fall är lindrig, då får ju en sådan fråga bara en att tänka på just ångest, vilket resulterar i att man får ångest. haha helt skumt men så är det för mig

Så är det för mig med :/

Från det att jag blev inlagd på bupakuten tills det att jag blev inlagd på anorexi/bulimi-avd TVINGADES jag till att prata med mina föräldrar. Jag fick aldrig vara ifred, de skulle vara med på allt..! Det var inte mina föräldrars val utan det var "så det skulle vara". Vändpunkten kom när jag blev inlagd andra gången och då fick vara på avdelningen själv. Allt fokus hamnade på mig och inte på mig-och-mina-föräldrar vilket var otroligt skönt (och uppenbarligen något jag behövde).

Jag tror inte det går att tvinga fram en bra relation. Det är först idag, fyra år senare, som jag kan prata med mina föräldrar. Men absolut inte om min sjukdom utan det har jag fortfarande väldigt svårt för, men i andra situationer när jag har det svårt kan jag faktiskt vända mig till dem. Jag tror att man behöver känna själv att man vill prata med sina föräldrar istället för att man måste göra det för att de är just ens föräldrar.

Sedan finns det ingen som kan ta det ansvaret föräldrar gör, så visst, de behövs också, men man måste nog utgå från patienten för att de ska bli så bra som möjligt. Vissa behöver ha sina föräldrar väldigt delaktiga i behandlingen medans andra fkatiskt behöver få eget ansvar (t.ex. jag)

jag pratade inte med mina föräldrar utanför samtalen, men jag kanske borde ha gjort det. för hon kommer aldrig förstå mig nu..

så det är dit val. vill du att dom ska förstå dig, berätta.

Vill du inte det, nej då pratar ni inte utanför det..

Tråden låst på grund av inaktivitet