och när jag tänker efter så var allt lite trasigt
så är det med unga människor
man måste kunna prata på riktigt
annars är man bara någon som går och tittar in i skyltfönstrena och värmen

som att läderskor börjar se ut som plast
och är inte hårbottnen lite grå
mina läppar är alltid torra sådana dagar
händerna fumlar med saker koncentrerat
ögonen analyserar trögt
men mörkret som väller fram skapar masochism
vilket är solklar idioti

som att stå i kön till migrationsverket
det måste kännas precis likadant

jag trånar i luften
jag äter kakorna och maten som ni ger mig
jag kräks ut alla era ord sedan
tänker på handskakningar//löften
men trillar ni ner i min inbox är allt bra och normalt sedan
innan ögonen stirrar sökandes
och jag behöver era handskakningar igen
snälla, stora intet ge mig vänskap och hopp!

det här är min tanketråd. helt legalt i systemet. man ska tränga sig in.

kräker ut allt
kräker ut minnen
dystopi

bilden symboliserar skärvorna av min personlighet och min liberala ideologi. den växer och känns andra sekunden meningslös, som resten av livet.

vill förklara då det inte gick att ta bort bilden.
jag är överflödig ibland.