Det känns som att det finns någon slags grundmoral att man skall vänta med saker tills man är redo. Men är det egentligen bra? På ett sätt känner jag att vi människor överskattar oss själva. Hur stor betydelse har det egentligen att man väntar med saker? Vi borde leva livet och där ingår det att ta risker. Jag undrar om själva grundtanken att man skall ”vara redo” påverkar oss positivt eller negativt. Jag tror inte att många följer den egentligen, utan att den bara finns där som en grundtanke, så jag undrar hur det hade blivit om man tog bort den. Ofta tror jag att tanken om att vara redo bara hindrar oss från att leva, göra det vi vill. Det blir som ett hinder på vägen till allting, att man skall tänka så mycket. Efter att ha väntat ett bra tag kan man säkert intala sig själv att man är redo, men det är ju inte mer än att övertala sig själv. I själva verket skulle man nog kunna se det som att man var redo från början, även om man inte, enligt en viss allmänt accepterad lista, var det. I slutändan handlar det om hur det gick och då behöver ju inte ett misstag absolut vara dåligt.
Man är redo när man gör saker. Du kan ju t.ex inte självmant hoppa från 5an innan du är redo.
Vad sant.
till viss del kanske det stämmer, ja.
du har ju iaf rätt i att vi överskattar oss själva
HelylleHerman:
till viss del kanske
Nä, redo finns ej. Man skall göra allt nytt så länge det ej gör en panikslagen och paralyserad. ![[no-no]](/img/smilies/no-no.gif)
Bra text. Fick mig att fundera lite. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
soimpolite:
Ofta tror jag att tanken om att vara redo bara hindrar oss från att leva, göra det vi vill.
Det tror jag också. Man tänker liksom "är jag redo" och så kommer man fram till att nej, det är jag nog inte..men men,det finns väl någon mening med det också
Det finns en hel del saker som "ska vara så". Trygghet ![[tard]](/img/smilies/tard.gif)
Jag skyller på trygghet.
Det hänger nog ihop mycket med det där med att vi har en tendens att hela tiden måla upp olika följder av våra handlingar. Det är antagligen en naturlig följd av vår självmedvetenhet också, att vi låter dessa uppdiktade framtidsscenarion hindra oss från att handla snabbt. Jag tror inte att det skulle bli bättre om vi inte kunde försöka förutse följderna av våra handlingar, snarare sämre. Man får väl lära sig själv när det är bra att handla direkt och när det är bra att vänta, helt enkelt.
Man är redo hela tiden, och grundtankarna hindrar oss precis som du säger.
Därför finns slumpen.
Gud
Intressant.
Man tänker ju (ofta) att man inte är redo, att man ska göra/säga saker senare, och det väl vara bra i vissa fall. Men är det alltid bra? Absolut inte? Genom att tänka/säga till sig själv "jag är inte redo" begränsar man sig själv, dvs man tillåter inte sig själv att utvecklas som människa.
Ibland måsta man ta risker, annars skulle i alla fall inte jag se det som ett liv värt att leva.
Tar man aldrig risker kan man heller aldrig få reda på hur saker och ting blir. Man kanske ångrar sig.
Det kan vara så, att ju mer man tänker såhär "jag är inte redo", desto längre tid tar det tills man blir det (eller tills man tror att man blir det.
Det var väl allt jag hade att säga.
soimpolite:
vi människor överskattar oss själva.
det spelar egentligen ingen som helst roll ifall vi atombombar sönder hela jorden. det kommer inte att märkas ens. De ända som skulle bry sig var vi, och vi skulle vara döda. Människan är väldigt överskattad, tillsammans med liv.
