Orkar ej ändra dysf. bilder.

Arkebusering
Arkebusering är en avrättningsmetod som tillämpas både i militära sammanhang och i det civila. I militära sammanhang utförs avrättningen av en grupp soldater, vanligtvis upp till nio, som samtidigt avfyrar sina gevär på kort avstånd mot den dödsdömde. Det är vanligt att ett eller flera av vapnen är laddade med lös ammunition för att minska de kommenderade soldaternas skuldkänslor.

Elektriska stolen
Elektriska stolen är en metod för avrättning. Den dömde spänns fast i stolen, vakterna fäster fuktade kopparelektroder och en fuktig svamp på fångens huvud och ena ben och får sedan elektrisk ström med hög spänning ledd genom kroppen till dess att döden inträder. Efter en avrättning med elektriska stolen är kroppen så het att man inte kan vidröra den.

Garrottering
Garrottering (sp: garrote "strypstock", "strypjärn") är en avrättningsmetod där den dödsdömde binds vid en träpåle och långsamt stryps med ett rep eller ett vid pålen fäst så kallat halsjärn.

Gaskammare
I Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger användes gaskammare för avrättning av judar, politiska motståndare, romer, funktionshindrade, psykiskt sjuka och andra för regimen misshagliga personer.[1] Expriment med gasning av människor utfördes första gången på sovjetiska krigsfångar. Metoden ansågs mer effektiv än arkebusering. I Auschwitz användes Zyklon B, i Treblinka och Sobibor var det kolmonoxid från motorer.

Giftinfektion
Giftinjektion är en metod för verkställande av dödsstraff som används i vissa delstater i USA, i Kina och i Thailand[1]. I USA idag innebär den i praktiken att tre olika ämnen i tur och ordning injiceras intravenöst i den dödsdömde. Detta sker automatiskt av en maskin, vanligtvis från ett intilliggande rum. Det första ämnet är ett sömnmedel som gör den dömde medvetslös, det andra är ett muskelavslappnande medel som stoppar andningen samt gör att den dömde inte drabbas av spasmer när döden inträder, och det tredje medlet stoppar hjärtat.

Giljotin
Giljotin eller fallbila är ett avrättningsverktyg som introducerades i Frankrike 1792 i samband med den franska revolutionen. En giljotin består av två vertikala skenor och en snedställd bila. Vid avrättningen frigörs bilan från sitt högsta läge och hugger igenom offret vid halsen.

Giljotinen var inte en helt ny uppfinning då olika sorters enklare fallbilor har åtminstone sedan medeltiden existerat före giljotinen men användes inte i samma skala.

Halshuggning
Medelst skarpslipad handbila skiljs huvudet från övriga kroppen. Det var den vanligaste avrättningsmetoden i Sverige under 1800-talet, men ändå kontroversiell då skarprättaren ibland missade sitt mål, och därmed kunde få hugga flera gånger innan personen ifråga avrättats. Detta inträffade till exempel vid Konrad Petterson Lundqvist Tectors avrättning (då skarprättare Steineck förmodas ha varit berusad vid avrättningen).

Halshuggning förekommer som avrättningsmetod i Saudiarabien.

Hängning
Hängning betecknar dödandet av en person genom att trä en spänd snara runt halsen på den. Detta sätt att döda en människa har länge varit en vanlig avrättningsmetod och självmordsmetod.

Kremering
Under kommunisteran användes i Sovjetunionen kremering som avrättningsmetod av säkerhetstjänsten. Ett exempel är spionen Oleg Penkovskij som bands fast med pianotråd på en planka. Hans närmaste vänner tvingades sedan se på när han långsamt sköts in i en kremeringsugn med fötterna före. Händelsen filmades och visades senare för GRU-officerare i karriären för att de skulle ha klart för sig vad som väntade förrädare.

​​

Nackskott
Nackskott, avrättningsmetod som genomförs med ett skjutvapen som pistol, gevär eller automatkarbin. Skottet träffar baksidan av huvudet eller nacken.

Ordet används även i samma betydelse som ryggskott fast avseende halskotorna.

​

Stening
Stening är en avrättningsmetod som använts genom hela den kända historien, och innebär att stenar kastas på den dömde tills han eller hon avlider. Bland annat tillämpades stening i Sumer, den äldsta kända kulturen i Mesopotamien. I Bibeln nämns stening på många ställen, och det mest bekanta stället är Apg 7:59 där den förste martyren Stefanos stenas. I Koranen finns inget uttalat stöd för stening, men det förekommer andra kroppsstraff såsom piskning och handavhuggning. I haditherna föreskriver Muhammed däremot stening som bestraffning vid äktenskapsbrott.

Stening leder oftast till en långsam och plågsam död.

Vältande av mur
Vältande av mur är en avrättningsmetod som har tillämpats i Afghanistan som straff för utlevd homosexualitet. En stor mur av tegel välts över personen ifråga som krossas till döds.

Avrättning med elefant
Krossning med elefant (persiska: زير پى ِپيل افكندن bokstavligen "att kastas under en elefants fötter") var i tusentals år en vanlig avrättningsmetod för dem som dömts till döden i södra och sydöstra Asien, särskilt i Indien. Indiska elefanter användes för att krossa, slita sönder eller tortera fångar vid offentliga avrättningar. De tränade djuren användes antingen för att döda ett offer omedelbart eller att tortera dessa sakta under en längre tid. I kunglig tjänst representerade elefanten både härskarens absoluta makt och hans förmåga att kontrollera vilda djur.

Levande begravning
Levande begravning, eller med en äldre svensk term kvick i jord, är en historisk avrättningsmetod, som innebar att den dömde begravdes levande ("kvick" med dåtidens språkbruk).

Under medeltiden tillämpades denna avrättningsmetod i Sverige för en del brott. Bland annat för stöld, dock endast för kvinnor, medan män hängdes för samma brott. Det gällde dock endast för stöld för mer än en marks värde. Den dömde begravdes då med en planka lagd över huvudet, vilken skapade en luftficka och ansågs mildra straffet. Orsaken till att kvinnor inte blev hängda skulle ha varit att hon under hängningen kunde sparka upp kjolarna med benen så att könet blottades. Även män kunde dömas till att avrättas på detta sätt, men då som straff för tidelag.

Bränning på bål
Bränning på bål har använts både som dödsstraff och som begravningsritual. Som dödsstraff förekom det i Europa från medeltiden och ungefär fram till 1700-talet. Det användes bland annat vid kätteri, däribland under häxjakterna på 1500- och 1600-talet. Under yngre järnåldern var bränning på bål en begravningsritual i Sverige, något som förekommer i andra kulturer även in i våra dagar.

Hängning, dragning och fyrdelning
Hängning, dragning och fyrdelning, (engelska: hanging, drawing and quartering), alternativt hängning, uppsprättning och styckning[1] var en engelsk avrättningsmetod som användes som straff för förräderi. Det användes först av Henrik III mot den dömde piraten William Maurice 1241[2], men infördes som ett standardstraff för förräderi av Edvard I, framförallt i och med avrättningen av William Wallace.

1.Dras till avrättningplatsen på en träram (ena möjliga betydelsen av dragning).
2.Hängas men plockas ner innan döden inträffade (hängning).
3.Få inälvorna utdragna, bli kastrerad, och få inälvorna och könsdelarna brända medan man ser på (uppsprättning, och också andra möjliga betydelsen av dragning. I engelskan används det ofta i kokböcker för att beskriva urtagning av kyckling eller kanin innan tillagning).[3]
4.Bli halshuggen varefter kroppen styckas i fyra delar (fyrdelning).

Korsfästelse
Korsfästelse, korsfästning eller korsfästande, var en avrättningsmetod under antiken som troligen uppfanns av perserna. Syftet var att förnedra och plåga den dömde inför allas åsyn och därigenom också avskräcka andra. Den dömde hängdes eller spikades naken upp på en påle ofta med en tvärslå, vid vilken handlederna fästes. Eftersom armarna var så utsträckta fick den dömde en sådan väldig press över lungorna att han till slut kvävde sig själv till döds.

Lingchi
Lingchi (kinesiska 凌遲, "förödmjukande och långsamt") var en avrättningsmetod som användes i Kina under hundratals år fram till dess avskaffande år 1905. Straffet, som endast utdömdes i särskilda fall, innebar att den dömde, levande eller död, skars i små bitar. Lagböckerna specificerade inte utförandet i detalj och det varierade därför.

Maronering
Maronering var en vanlig bestraffning under sjöröveriets guldålder (ca 1650-1730). Den innebar att den dödsdömde strandsattes på en helt öde ö, ofta med en pistol laddad med en enda kula.

Maronering är en vanlig symbol för sjöröveri, och den har en nästan lika temarelaterande form som att Gå på plankan. Många sjömän blev maronerade, speciellt i den karibiska övärlden, där pirater förekom överallt under 1600-1700-talen. En av de mest kända maronerade piratkaptenerna var den misslyckade sjörövaren Edward England.

Oubliette
Att kastas ned i cell utan dörr för att törsta ihjäl, fransk medeltida metod.

Pålning
Pålning, en historisk avrättningsmetod avsedd att avskräcka. Metoden har använts på germanskt område, samt i östra Europa. Bysantinarna praktiserade pålspetsande och turkarna tog senare över avrättningssättet.

Pålningen kunde ske på flera olika sätt. Ett sätt var att man grävde en grop som man tvingade den dömde att lägga sig i på rygg. Man fyllde igen gropen men lät huvudet ligga öppet. Sedan drev man långsamt en spetsad påle av ek genom det ca 20 cm tjocka jordlagret i brösthöjd på den dömde. Den dömde kände att pålen sakta började tränga in i sin bröstkorg samtidigt som det utlöste en oerhörd smärta. Avrättningsmetoden tilldömdes i huvudsak män som gjort sig skyldiga till våldtäkt samt kvinnor som gjort sig skyldiga till barnamord.

Rådbråkning
Rådbråkning är ett avrättningssätt där den dömde avlivades genom att lemmarna krossades. Oftast skedde detta med hjälp av ett hjul (rådbråka från tyska Rad, "hjul", och brechen, "bräcka") varefter kroppen sedan flätades in i hjulet. Ursprungligen skall den avrättade ha placerats så medan denne ännu var i livet och sedan kunnat få lida i flera dagars tid innan döden inträdde. Den dödes kropp, på hjulet, skall sedan ha utställts till allmänt beskådande.

Stegling
Stegling från verbet "stegla" med betydelsen att spika fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte. Stegling var vanlig i Sverige under medeltiden och framåt, bland annat som straff för upprorsmän som till exempel snapphanar.

Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra så kallade skärpta dödsstraff, men förekom till skillnad från exempelvis rådbråkning några decennier in på 1800-talet. Juristen Knut Olivecrona berättar i sin bok Om dödsstraffet att han fick sin övertygelse om dödsstraffets förkastlighet efter att i barndomen på 1830-talet ha sett en avrättningsplats, där steglade kroppar och kroppsdelar lämnats kvar till allmänhetens åskådande.

Strypning
Strypning är en form av strangulation som ofta leder till offrets död. Exempelvis tillsnörs halsen med hjälp av ett strängformigt föremål, såsom vid hängning, men med den skillnaden att en annan kraft än kroppens egen tyngd medför snarans åtdragande. Strypningen kan också verkställas genom att luftvägarna blockeras genom att halsen sammantrycks med händerna. I de flesta fall av strypning med snara är det mord, även om självmord genom dylik strypning förekommit. Vid strypning med handen är det nästan uteslutande mord eller dråp. Vid strypning inträffar döden genom kvävning på liknande sätt som vid hängning.

Stympning
Stympning innebär avlägsnande av kroppsdel.

Stympning har tillämpats som straff, i syfte att kontrollera den stympade (t ex könsstympning) eller av hälsoskäl (amputation). Stympning användes även som en tortyr/avrättningsmetod då man amputerade kroppsdelar tills den dömde dog av förblödning.

Sågning
Sågning är en medeltida tortyr- och avrättningsmetod. Offret hängs upp upp och ner och man börjar såga isär personen. Eftersom hjärnan har ganska god tillgång på blod och syre, tappar offret inte medvetandet förrän sågen nått hjärtat.