Hey alla! Tänkte lätta mitt hjärta lite här och ni kan även säga vad ni tycker och tänker kring mitt problem. Vad jag ska göra och varför.

Nu i höstas började min kille på ett skidgymnasium 2 mil ifrån mig. Han bor på ett elevhem på vardagarna och kommer hem till sin familj på helgerna. Han tränar varje dag förutom en och en vanlig träningsvecka för honom är på ungefär 14 timmar. Jag är verkligen glad för hans skull att han kom in på det gymnasiet och att han får göra det han brinner för. Igår visade han mig hur hans träningsschema var upplagt och ett videoklipp där han körde maxtest. (Maxtest är när man ska köra tills man inte orkar mer och faller ihop) Jag tyckte det såg hemskt ut och jag blir förvånad över hur seriös han har blivit inom sporten. Året innan höll han nästan på att sluta med längdskidåkningen men nu satsar han verkligen för fullt.

Ja, som ni ser så tränar han väldigt ofta och så avskyr han nästan all teknologisk kontakt. Han hatar att smsa, verkligen AVSKYR det. Detta har gjort att det är väldigt svårt att få kontakt med honom och han börjar glömma mig mer och mer. Han har fullt upp hela dagarna med skola (Han går även naturvetenskapslinjen), träning och kompisar. Vi försöker att ringa varandra men det blir oftast runt 22:00 på kvällen och då är han trött och börjar prata om hur viktigt det är med sömn, att man behöver 9 timmars sömn för annars ökar risken avsevärt mycket med att bli sjuk.

Men nu är jag nästan den enda som försöker få förhållandet att fungera, han har lagt allting på mina axlar känns det som. Han har sagt att han älskar mig men att han har så mycket nu att det blir svårt att prioritera mig före allt annat som måste göras. Jag ställde honom mot väggen igår och frågade: "Men vad känner du för mig egentligen?" Han sa något i stil med: "Asså.. Jag tycker om dig men det är bara så jobbigt allting.. Jag vet inte.."

Med jobbigt så menar han distansen, att vi inte längre går i samma skola. Han vet inte om han kommer att klara av att ha ett förhållande på avstånd mycket längre. Jag frågade då om han hade träffat någon annan men då svarade han nej.

Jag tror att han får skuldkänslor utav att vi träffas och hör av varandra så lite. Han började prata om att vi kanske ska ha en paus men då sa jag att då är det lika bra att vi gör slut istället. Jag sa att kommer jag försvinna ur hans liv föralltid och ta bort allting som varit "vi" och försöka gå vidare. Jag frågade honom även: "Men ska vi göra slut då?" han bara mumlade och sa att han inte visste.

Jag pratade med min mamma om det här och då sa hon att han kanske är rädd för att göra slut eftersom han inte vill såra mig (och ja jag kommer bli sårad och det vet han mycket väl om) så därför gör han inte det.

Men han tycker om mig fortfarande gissar jag för han bryr sig jättemycket om vilka jag umgås med och vad jag gör men ändå så vill han göra slut. Han kan rent av förbjuda mig att umgås med vissa killar för att han blir så svartsjuk och om jag umgås med andra killar mot hans vilja blir han jätteledsen och arg.

Jag förstår honom inte alls, han bryr sig jättemycket om mig men han vill ändå göra slut. Han var dessutom jättejobbig igår när jag försökte prata känslor med honom. Han mumlade till svar hela tiden och hela hans kroppsspråk visade tecken på obekvämlighet. Jag märkte då att jag inte kunde tvinga honom till svar utan nu får han komma själv och säga vad han tycker och känner.

Det jag dessutom tycker är jobbigt är att allting ska ske på hans villkor. Om vi ska träffas så är det för att han är ledig och oftast jag som får avboka saker jag bestämt. T.ex igår skulle jag på julbord med min familj men åkte till honom istället och det gav mig skuldkänslor.

Så i det stora hela är han svår att få tag på, tar aldrig intiativ själv till möte eller kontakt, har svårt för att visa vad han känner och är rätt känslokall, allting ska ske på hans villkor och ja allting är bara så jävla jobbigt.

Jag har försökt lösa våra problem flera gånger men nu orkar jag snart inte längre. Jag ska försöka idag en sista gång och säga det här till honom: Vi måste lita på varandra, berätta allt för varandra, om vi ska smsa behöver vi inte ha såna där "hela dagen"-sms utan "hej jag saknar dig, ring" eller något, att båda ska börja ta intiativ, att vi ska peppa varandra istället för att säga till varandra vad vi tycker är dåligt osv..

Men jag står ändå inför dilemmat att göra slut eller inte.. Han är en riktigt bra kille och jag älskar verkligen honom så jag vill försöka. Men ändå så är allting så sjukt jävla jobbigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mina vänner förstår inte riktigt våra problem och jag går sista året i 9:an och vill verkligen inte hamna i någon depp-period. Jag är redan delvis i en men jag vet att det kommer bli så himla mycket värre om vi gör slut, jag skulle inte klara av det. Men jag brukar tänka på mitt favorit citat: "You gotta take chances for the things you care about" för att klara allting.

Men iaf det känns som han lever helt och hållet sitt eget liv medans jag trånar efter honom och ältar hela tiden. Han är liksom mitt liv eftersom jag fått hela förhållandet på mina axlar typ. Jag vill också ha ett eget liv och för att få det måste jag känna mig trygg i förhållandet och veta att han finns där. Men jag vet inte hur jag ska göra..

Aja, vad tycker ni? Någon som sitter i ungefär samma sits eller har ett distansförhållande? Hur gör ni för att få saker att fungera? Vad ska jag göra?