känner också igen mig i många av dom punkterna och har en alkoliserad förelder, lite scary men det finns väl alltid punkter för allt typ, allt har ju en spymptom lixom

loom:

Är jag fucked up for life liksom?

Nej, verkligen inte.
I rätt miljö och med rätt hjälp kan du lära dig att komma över och hantera det.

loom:

rädd för kritik

Otroligt.

loom:

Isolerar

loom:

m

loom:

i

loom:

g

.

loom:

Har

loom:

problem med intima förhållanden

.

loom:

Tycker

loom:

det är svårt att uttrycka känslor

.

Sen har jag väl jobbat bort det mesta ifrån barndomen i 6år när farsan bytte drog från alkohol till morfin(han blev lugnare) han tar det lagligt för ryggproblem.

Gubbjävel Känner mig gnällig, även fast det var längesedan så håller det fast mig.

loom:

Är jag fucked up for life liksom?

Verkligen inte!

Innan jag går in närmare på det så kan jag ju tillägga att dessa punkter inte bara gäller barn som växt upp med en eller flera alkoholiserade föräldrar. Alkoholism medför en ovisshet för barnet, när man inte vet i vilket skick föräldern/föräldrarna kommer vara, och jag tror att det är ovissheten, skräcken, skammen och skulden som är boven, och det behöver inte alltid komma just med missbruk.

Men till fucked-for-life-grejen: Det är du inte, men i princip så väljer du själv. Jag skulle vilja rekommendera KBT varmt, för med en bra terapeut är det verkligen den bästa metoden att bearbeta hur man reagerar i vissa situationer och hur man ska hitta sig själv trots trasigheter och trauman tidigare i livet.

Några bitar man känner igen sig lite på, många inte alls.
Jag är väldigt positiv och optimistisk och gör mitt bästa utav allt som sker och har skett helt enkelt

ja, ibland, ja, ja, ja, ja ,ja, ibland

osv

loom:

- Har du svårt att se dina egna förtjänster?

loom:

- Pressar du dig själv för hårt?

loom:

- Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?

va.

(ja)

loom:

- Isolerar du dig från andra människor?

loom:

- Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?

loom:

- Misstror du ofta dina egna och andras känslor?

känner igen mig i typ allt.

timeisrunningout:

med en bra terapeut är det verkligen den bästa metoden att bearbeta hur man reagerar i vissa situationer och hur man ska hitta sig själv trots trasigheter och trauman tidigare i livet.

Ja, men svårt att hitta nån som är bra! Har också varit hos två olika kuratorer under åren, och de har inte sagt så mycket vettigt. Mest bara att det inte är mitt fel osv osv och det vet jag ju.
Har också fått lite lappar om stödgrupper och sånt men det känns inte rätt.

- Söker du ideligen uppskattning och godkännande?

Ja men jag har börjat lära mig hur jag kan prata med folk utan att vara i centrum. Dock händer det varje dag att jag kan yttra mig bland mina klasskompisar med någon slumpmässig kommentar, utan någon som helst eftertanke över vad det är jag säger när fokus flyttas till ett ämne som inte intresserar mig, ibland t.om. helt spontant, som en överlevnadsinstinkt. *Uppmärksamhet börjar flyttas från mig till något annat. Förflyttningen ökar - gör något!* "Eh, jag är trööött!"

- Har du svårt att se dina egna förtjänster?

Nja, har snarare svårt för att uppskatta dom. Det gör mig beroende av andras kommentarer, thus above.

- Är du rädd för kritik?
Jo, det är jag nog. Det är något jag blir bättre på att klara av dock - eller jag hoppas det - bl.a. genom att argumentera med andra människor. Det är rätt fascinerande att argumentera tycker jag. Ens eget argument kan verka så självklart, ändå kanske man inte får medhåll. Vid såna tillfällen inser jag att jag har mycket att lära.

- Pressar du dig själv för hårt?

Jag försöker hålla mig i schack, men, just nu är jag en arbetshäst. Skulle jag ha kul på tiden jag inte arbetar though, skulle jag nog stormtrivas eftersom jag inte mår särskilt dåligt nu men jag skrattar inte på fritiden om man säger så. [Skulle jag skratta på fritiden, återigen...]

- Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?

Ursäkta men jag tycker frågan är dumt formulerad; Kan allting gå bra för någon alls? Speciellt någon vars föräldrar har varit/är/var alkoholister? Men för att svara på din fråga på ett ungefär så säger jag att när vissa saker går bra, tänker jag inte så mycket på hur bra jag har hanterat dom sakerna, utan fokus läggs istället på mina problem. Det är ett steg i riktning depression - då man blir mer målmedveten som deprimerad (man får mer "tunneltänkande") vad jag har läst.

- Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?

Intensivt how? En psykisk kris medför väl alltid en ökad psykisk... intensivitet. Nja. Kanske inte. Man använder väl inte mer hjärna under en kris, fast, kanske olika delar av den. Anmärkningsvärt är väl att jag ibland känner mig som om jag vore bortkopplad från min omgivning; Den finns där, men jag känner mig inte delaktig; Jag tittar på ett föremål och jag får en konstig känsla.

- Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?

Jag känner nog mer ansvar än för många andra. Nu dog min alkoholöverkonsumerande pappa i somras så han slipper jag känna ansvar för, förutom i enstaka drömmar, men så har jag en storrökande halvt isolerade kompis som jag känner stort ansvar för, som jag vill hjälpa, samt min mamma som ofta är stressad.

- Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?

Jag vill mig väl. Jag vet vad jag behöver. Jag bor i en liten ort med få chanser att hitta passande människor.

- Isolerar du dig från andra människor?

Jag försöker att inte göra det. Jag gjorde det väldigt mycket när jag var yngre - då var det dessutom lättare, för då bodde jag i en liten by utan andra barn, en mil ifrån den lilla ort jag nu bor i som jag knappt har några vänner i heller. Lösningen är att lära sig socialisera sig, men att hitta andra kompisar med samma djup är återigen svårt.

- Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?

Ängslan, ja. Jag försöker nog dock att inte visa det, framförallt inte för personen som försöker styra (oavsett anledning). Har en gång varit utsatt för grupptryck och lärt mig av det = aldrig mer. Ja iaf inte till någon vidare skadlig grad. Grupptryck existerar ju överallt hela tiden även i oskadliga mängder och sätt...

- Har du problem med intima förhållanden?

Jaa, jag känner mig oftast som ett freak när det kommer till riktiga förhållanden och spec sådana involving kärlek. A freak like me måste det vara, tänker jag. Men jag är osäker. Jag kanske kan bli mer "vanlig" om jag umgås med någon utan såna stora problem, om dom nu kan anses vara det eller bara en del av min annars jo visst fan så problematiska uppväxt - och blir tsm med den personen. Tycka om den personen trots att den inte riktigt förstår mig. Men om personen inte förstår mig kanske jag blir frustrerad, och då blir jag osäker på mig själv och det blir fritt fram för svartsjuka och annan pest.

- Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
Jag har lite svårt att förstå din fråga, men jag tror jag förstår lite halvt, och ja, jag har svårt att tyda andra personers signaler till mig. Jag kan hoppas att den där tjejen faktiskt är intresserad av mig när hon säger något sådär gulligt, men när hon dagen efter beter sig som en kompis brukar bete sig gentemot en om det nu kan finnas något sånt standard-beteende, så blir jag genast besviken. Det är väl dock ett ganska förekommande "problem" bland unga/oerfarna.

- Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?

Jag tror jag gjorde det under mitt första förhållande, kanske inte för att jag var rädd att vara ensam - å andra sidan kanske det - men troligen mer för att jag tyckte så mycket om att ha någon. Nu har jag lite bättre vetskap om vilka slags personer som passar mig, men det händer ändå att jag drar mig mot personer som jag kanske egentligen inte riktigt tror på kan fungera som partner till mig (och jag till henne).

- Misstror du ofta dina egna och andras känslor?

Ja.

- Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?

Ja. Jag försöker hitta vägar att lära mig uttrycka mig själv tydligare. Så länge jag blir misstolkad av stora delar av min omgivning, kommer jag att vara olycklig. "This is me!" måste jag proklamera.

Selkath:

Kan allting gå bra för någon alls? Speciellt någon vars föräldrar har varit/är/var alkoholister?

Måste poängtera att det är allmänna frågor jag hittat, inte nåt jag har kommit på.
Men det som menas är ju till exempel om man har "bra veckor", det går bra i skolan, bra med kompisar osv. Grejen är ju den att alkobarn ofta har svårt att uppskatta saker som faktiskt går bra, pga uppväxten.

Selkath:

ja, jag har svårt att tyda andra personers signaler till mig.

Här menas nog att man tror att man ger kärlek när man istället ger medömkan... eller att man tror man får medömkan när man får kärlek. Inte säker.

Tycker annars du verkar normal. Grattis till dig.

loom:

Här menas nog att man tror att man ger kärlek när man istället ger medömkan... eller att man tror man får medömkan när man får kärlek. Inte säker.

Tycker annars du verkar normal. Grattis till dig.

Tror på det senare, och ja då är det ju andras signaler - medömkan eller kärlek - man misstolkar.

Visst det är en klyscha, men den är så sann: Det finns inget normal. Däremot tror jag det finns en majoritet av människor som har ett visst beteende inom ett visst avseende, t.ex. inom självsäkerhet, god självsäkerhet, vilket det här ämnet till stor del bygger på.

Jag må kunna analysera mig själv, men jag är fortfarande oh so fragile. Vad jag försöker göra och vad du bör göra är att hitta vänkretsar där du trivs, och där du kan leva ut dit mer "estetiska" jag. Där du kan få utlopp för instängda känslor och skridande danser. Piece of cake, eller hur?

- Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
Nja, lyckas ganska bra med att uppskatta mig själv, faktiskt.

- Har du svårt att se dina egna förtjänster?
Inte direkt.

- Är du rädd för kritik?
Nej.

- Pressar du dig själv för hårt?
Absolut inte.

- Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
Ibland, men oftast för att jag skapar problemen själv.

- Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
Ja.

- Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
Ja.

- Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
Ja.

- Isolerar du dig från andra människor?
Absolut

- Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
Ja.

- Har du problem med intima förhållanden?
Ja.

- Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
Tror aldrig jag känt på riktig kärlek, har inget att förväxla medömkan med, riktigt.

- Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?
Njä, snarare tvärtom, jag skrämmer bort folk.

- Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
Ja.

- Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
Ja.

Vet inte vad jag ska säga riktigt. Jag må vara märkt för livet och ständigt gå runt och tänka på det, men jag gör det bästa av situationen. Det finns inget ont som inte har något gott med sig

tror de flesta lite halvt osäkra ungdomar skulle kunna känna igen sig på typ alla dedär punkterna. alkoholiserade föräldrar eller ej.