Hejsan! Jag ska skriva ett stort psykolgiarbete om anorexia och hur man behandlar det. Därmed skulle jag vara mycket tacksam om ni som behandlats på en klinik svara på hur det var, vad behandlingen gick ut på, hur det kändes, om ni tyckte det var ett bra behandlingssätt och vad deras policy var. Skriv alla era tankar kring behandlning av anorexia!
jag har själv varit drabbad av ätstörningar så förstår tankarna och därmed är det lättare att få en riktigt sann bild av hur det är att leva med anorexia. Dock gick det aldrig så långt för mig så att ajg hamnade på ett behandlningshem ohc vill därför göra detta arbete för att få reda på hur det är ohc hur de arbetar.
Tacksam för svar!
självmord-lust-tråkigt
Sjäälv när jag drabbades av anorexi för ca 4 år sedan så blev jag först kontaktad av skolsköterskan för att mina kompisar tyckte och såg att jag hade gått ner ganska mkt i vikt, sen under en termin så hade jag hjälp på scä ett mobilt team kallas det,dem kommmer hem till en och pratar kring tankar och så , men dem var mest till mamma och pappa om hur dem skulle göra för att hjälpa mig m.m. sedan så gick det ett par månader och tyckte hjälpen vart skit ingenting hjälpte jag drog mig bara ner och ner mer och mer i anorexin. Först i början ville jag inte ha någn hjälp alls eftersom jag tyckte mest att jag behövde banta och ville inte bli stoppad på något sätt, men senare i början när jag insåg att jag var sjuk så blev jag så ledsen över att jag var sjuk och att jag insåg att jag förstörde mig själv , fastän jag inte stoppade det , anorexin vart för stark, sedan gick jag ner en massa i vikt och då började ständigt tänka att , nej föresten , varför tänkte jag att jag ville bli frisk förut, nu vill jag inte bli frisk längre. Sen när det gick för långt så blev jag inlagd på sluten vård, vägrade äta där också och då fick jag lpt efter en vecka av svält där lpt= lagen om psykiatrisk tvångsvård , det betyder att äter man inte är man tvungen att få sond genom näsan och vägrar man få sond genom näsan så sätter dem fast en i en bältessäng ellr så håller dem fast dig helt enkelt. Jag vägrade äta tills jag insåg att sond innehöll mer än vad vanlig mat gjorde sedan började jag äta lite och då skickade dem upp mig på slutenvård igen fast dennna gången en lägenhet med min familj på scä, vi fick bo på scä fast i en lägenhet, hade ju fortfarande lpt då och då vart jag tvungen att äta.
Man fick bara permission på helgerna alltså hemfärd på helgerna om man vart duktig och skött sitt matbeeteende under veckan som gått , men efter helgen åker man tillbaka.. Men iallafall , lägenheten är till för familjer som har någn i familjen med ätstörning , vilket i detta fall var jag och det betyder att hela familjen går i terapi för det brukar oftast iallafall vara fmiljen som orsakat ätstörningen och ska den bort så måste familjen också veta hur dem skulle handskas med mig. Jag gick upp i vikt efter några månader , och såg att eftersom jag gick upp i vikt förändrades mina tankar till det bättre, jag insåg att jag betett mig idiotiskt alltså att inte äta. O.s.v men det betydde inte att andra delen av mig som fortfarande ville vara sjuk var borta. Nej den var snarare lika stor som den andra rösten. Nu hhar det gått flera år men är fortfarande sjuk i anorexi, terapin hjälpte väl, men inte helt , eftersom jag fått en massa svåra återfall (jätte jobbigt), det som är skönast för mig är att mina föräldrar vet exakt hur mkt jag ska äta och hur dem ska hantera mig för att varken gå ner ellr upp i vikt..
Tråden låst på grund av inaktivitet
