Jag börjar bli riktigt trött på mig själv.. jag vill bara försvinna fast ändå inte dö. Jag har socialfobi sen långtid tillbaka, och de blev bättre (speciellt nu efter jag jag börja im på gymnasiet).. men nu efter jullovet blev allt tufft.. jag har ångest hela tiden, speciellt när jag ska till skolan. Fegare en någonsin.. klarar inte av att vara med på idrotten längre efter att folk flinade åt mig och min vän (både jag och hen är tillbakadragna), klarar inte av att handla själv och har aldrig klarat av det heller. Till hösten börjar ju jag barn och fritid.. jag är såå RÄdd och känner sån stor sorg och rädsla. Jag ska lämna min lilla klass på 10 pers och trygga lärare i ett hus till en normal klass med främmat folk. Sen kommer jag aldrig klara av att fixa denna förbannade skola, för jag kan inte prata oavsett hur mycket jag än vill.
min socialfobi har som sagt blivit värre och förmodligen min selektivmutism också..
mitt självförtroende ligger långt ner i graven.. jag känner mig så ful, för ful för att ens få vistas bland folk. Känner mig alldeles för tjock.. jag gör ingenting bra här i livet, jag lever inte.. jag bara existerar. Jag ser Inte mitt liv som ett värdigt liv! Jah brukar oftast hata livet en liten period till att sedan älska det.. men nu har jag hatat livet väldigt länge. Jag har bett om en tid till kuratorn sen i oktober men varje gång var som en kjäftsmäll då hon hade annat för sig. Jag orkar verkligen inte med mitt liv, ska dessutom gå en utredning om autism snart vilket tar kål på mig de också, jag menar, tänk om jag har ytterligare fel.. var verkligen tvungen att skriva av mig!
Det är absolut inte fel att ha autism eller något annat som hör till autismspektrumtillståndet. Jag har Aspergers Syndrom, jag har svårt när jag träffar nytt folk för socialisera mig med andra men så länge man gör sitt bästa så är det, det som betyder mest, ibland är jag egentligen mer social än personan utan AS. Jag skriver mer sen, ska äta nu.
Vill du PM:a så skicka iväg ett PM bara! 
Din situation verkar dock riktigt bedrövlig, träffa en massa nya människor och du som redan har svårt att prata med människor gör det inte lättare. Sen handlar det någonstans om att Du måste ta tag din situation, försök prata med någon, lättare sagt än gjort, men får du ut ett hej så är det en början på en konversation. Du borde berätta att du har selektivmutism, förklara vad det är och du kommer att få ett positivt bemötande, iaf om de du pratar med är någorlunda mogna vilket flertalet är på gymnasiet. Jag har också bara existerat, gjort det jag ska, och mått väldigt dåligt under en period. Jag har haft dålig självkänsla som du har, jag har under en period inte haft vänner i gymnasiet, har rätt människor omkring sig är det inte lätt. Men när jag började år 3 träffade jag en kille som jag blev mycket god vän med, jag har träffat flera än så och har ännu fler goda vänner och idag mår jag mycket bättre. Bara att träffa en/flera nya kompisar, vara så social som det är möjligt träffar man på många trevliga personer, det kan jag lova dig! 
Känner igen mig i mkt av det du beskriver. Så in i helvete.
Hoppas hur som helst att det börjar kännas bättre för dig så småningom, att allt ordnar sig och blir bra till slut... Kram
