Hej, Ja ee en kille på 13 år har tänkt o börja lite me rap
har äntligen lyckats skriva en text till punkt men vet inte om
den duger? Tycker själv att jag lyckats få in ett bra flow.
ska fortsätta fixa den mera men vad tycker ni andra om den?

om nån har tid kanske man kan få lite kretik men snälla
med såna som lever kung på micken!

antar väl att ja bara lyckats få fram skit ur pennan!!

tack på förhand!

aah jag vandrar omkring men ja hittar inte vägen, så nu står ja här igen o letar bland träden.
Efter själen- som bara flygit iväg, utan förvarning så nu vet ja inte var den är.
Fan återigen joe så händer det här, att ja vimlar omkring och inte vet vart jag är.
Men jag ska ändra på det om jag bara hittar ut, så ska alla få se- att dehär kan få ett slut.
För ja ska bygga upp en mur- typ som jordens atmosvär, som ska skydda mej från inkräktare- och alla jordens besvär. Men just nu lever jag så här o väntar på att det ska bättras, vet inte när det händer så jag fortsätter kämpa. Men visst är det jobbigt- fan det kan jag tillämpa, men jag ser ljuset ändå så fortsätter klättra.

(ref)
Men just nu lever jag så här o väntar på att det ska bättras, vet inte när det händer så jag fortsätter kämpa (så jag fortsätter kämpa)

joe allt som under en tid- kännts så rätt, bara krossades när mörkret gled in o bara skada mej direkt.
Så nu står ja här igen- kvar på ruta ett, försöker komma nån stans men har fastnat i helvetet.o Nu har ja upptäckt att inget är så lätt även om det va svårt förut så är det här dubbelt så hårt.
När ja försöker klättra kan ja komma en bit men sen så halkar ja tillbaka hit så ja tar bit för bit.
för att kunna se en framtid o inte leva i skit, men jag mår inte så fint, har oxå börjat tänka rätt cleant
o se att ja inte har det så dåligt i ett bredare perspektiv. Men när man kommer hem o ska lägga sig på kvällen hoppar första tanken upp i huvet joe ja orkar inte längre, för det känns som att alla som ja känner inte längre vill vara vänner. sen så kan jag inbilla mig att all kärlek som finns i världen blir till hat o vänder sig moot mej, men inte kan det vara så eller har jag världen emot mig? det är kännslor som inom mej alltid finns, de som gör att mitt hjärta stelnar o blir kallt likt antarktis.

Men just nu lever jag så här o väntar på att det ska bättras, vet inte när det händer så jag fortsätter kämpa. (så jag fortsätter kämpa)

Men så har jag upptäckt att det finns det stunder som är finare an guld, därför lever jag och till kärleken står i skuld. På så sätt känner jag att livet kanske ändå är värt att leva, tänker varje dag på det finaste jag vet aah- mina föreldrar systrar kusiner vänner o min flicka (det finaste jag vet aah) Men nu kämpar jag vidare o vet att jag lever, på grund av all kärlek som jag fått känna på senate tiden. jag börjar återfå förståndet och vet att många personer fortfarande vill va med mig
även om det känndes jobbigt börjar det lätta på trycket, som jag fått av minan tankar om hat och outhärliga tycken. jag ger hundra procents respekt till livet för jag har äntligen hittat nyckeln (hundra procents respekt till livet för jag har äntligen hittat nyckeln)