ladysmurf:

Är det nån som har varit med om samma sak

Ja. Jag har haft regelbundna samtal med kuratorer och psykologer sedan jag var ungefär 11. Från femman till nian hade jag en kurator, som var snäll men förbisåg alla verkliga problem och vi satt och spelade spel istället, jag mådde inte bättre av att prata med henne men det var skönt att slippa matten ibland. Efter nian flyttade jag till Stockholm och fick då komma i kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen som också ignorerade mina problem och ville prata om könssjukdomar och hur farligt det är, samt att jag "inte har några riktiga problem, men jag kan få åka till en klinik och se på tjejer som faktiskt har det".

Psykologer är knepiga. Man borde hitta någon som verkligen brinner för sitt jobb och verkligen vill lösa vad man nu har för problem. Kanske en sån där tvättäkta, stereotyps-psykolog där man får ligga på en soffa och han eller hon analyserar varje ord. Jag vet inte.

Jag tror dock att det kan vara en bra idé att fortsätta gå. För mig så hjälpte det ändå på något plan att åtminstone försöka sätta ord på mitt mående när det var som värst. Det gav mig en rutin att följa, jag kunde planera mina dagar kring mötet och det gav mig en orsak att stiga upp ur sängen när jag helst ville ligga ner och stirra in i väggen. Nu vet jag inte hur din situation ser ut, men hjälper det inte alls att bara babbla ut lite om dina problem?

Tips för hur man ska må bra på annat sätt är också svårt att svara på. Alla har olika saker som skänker oss glädje. Det gäller att hitta de där små sakerna i vardagen som man tycker får en att må lite, lite bättre. Det kan vara ett tv-program, en promenad, en flaska läsk eller en vän. Alla har något som ger det där lilla extra, vissa måste bara leta lite ihärdigare än andra.

Lycka till!

Byt! Går inte att anförtro sig och känna sig bekväm med någon som man inte har personkemi och trivs med.

timeisrunningout:

men hjälper det inte alls att bara babbla ut lite om dina problem?

Det hjälper för stunden. Timmarna eller dagen efter att jag har varit hos psykologen kan jag må dåligt igen. Men jag har också svårt att prata med psykologer, gillar inte att prata med främlingar. Även om deras jobb är att lyssna.

timeisrunningout:

Alla har något som ger det där lilla extra, vissa måste bara leta lite ihärdigare än andra.

Ah det är sant. Har vänner som får mig att må bättre men man vill inte störa dom hela tiden. Det jobbiga är ju att orka leta efter dessa saker.

isola:

Byt! Går inte att anförtro sig och känna sig bekväm med någon som man inte har personkemi och trivs med.

Yes det stämmer, därför har jag haft flera psykologer. Men känner mig så hopplös som byter psykolog hela tiden.

ladysmurf:

Men känner mig så hopplös som byter psykolog hela tiden.

Känn inte så! Det är ju de som ska jobba "för" dig, och du som måste känna att det funkar bra.

Kan det inte vara så att han inte riktigt passade dig? Jag vet inte hur du är, men jag har väldigt svårt att öppna mig för manliga psykologer och kan inte riktigt ge dem mitt förtroende. Ni arbetar kanske på det definitivt bästa sättet för att hjälpa dig med din depression.

ladysmurf:

Men jag har också svårt att prata med psykologer, gillar inte att prata med främlingar.

Vet precis hur det känns, därför är det egentligen bättre att stanna kvar om det är någon som funkar helt okej, det kan alltid bli bättre och man lär känna varandra. Hade en trevlig tant på BUP nu senast och vips så hade vi plötsligt pratat i två år, men nu är det dags för mig att gå vidare till KBT så jag kommer inte träffa BUP-tanten mer. Ville nästan gråta.

ladysmurf:

Har vänner som får mig att må bättre men man vill inte störa dom hela tiden.

Vänner stör inte, brukar det så fint heta. Vet dock hur det känns, det där. Det är knepigt.

ladysmurf:

Det jobbiga är ju att orka leta efter dessa saker.

Det tyckte jag också! Sen köpte jag ett skrivhäfte och pennor i olika färger och började rita mindmaps och bilder och kom på det sättet fram till vad som får mig att bli lite mer förväntansfull än den gråa, trista vardagen. Jag började undermedvetet rita en kopp kaffe, och så tänkte jag att åh, jo, en riktigt god kopp kaffe är en sån där guldtråd i trasmattan.

isola:

Känn inte så! Det är ju de som ska jobba "för" dig, och du som måste känna att det funkar bra.

Yes, jag har bara dålig självkänsla.

Sagitta:

Kan det inte vara så att han inte riktigt passade dig?

Jag har haft både manliga och kvinnliga psykologer och har haft samma problem med alla. Men det kan vara så att vi inte passar ihop.

timeisrunningout:

Hade en trevlig tant på BUP nu senast och vips så hade vi plötsligt pratat i två år, men nu är det dags för mig att gå vidare till KBT så jag kommer inte träffa BUP-tanten mer. Ville nästan gråta.

Det är kanske det man som är "knepet". Att hitta någon man verkligen kan prata med, nästan som en vän. Fast det borde vara svårt att skapa en sån relation.

timeisrunningout:

. Jag började undermedvetet rita en kopp kaffe, och så tänkte jag att åh, jo, en riktigt god kopp kaffe är en sån där guldtråd i trasmattan.

Har gjort något liknande. Brukade skriva förut när jag kände mig nere. Sen blev jag sämre och kände inte att det hjälpte längre. Kan kanske börja igen.

timeisrunningout:

och så tänkte jag att åh, jo, en riktigt god kopp kaffe är en sån där guldtråd i trasmattan.

ladysmurf:

När jag började gå till den som jag går till nu fick jag en positiv känsla, trodde han skulle vara den som skulle hjälpa mig ur min depression.

Men alltså å vad jag känner igen mig.

Till en början, de första fyra gångerna kändes psykologsamtalen givande, jag mådde väldigt bra, trodde att det bara skulle bli bättre. Men så femte gången så kunde jag inte riktigt fylla ut tiden vi hade, och så kom den här pressen. Att prestera hos min egen psykolog. Obekväm med tystnaden som jag också är, så började jag nästan desperat ta upp någonting helt orelevant och utan riktig mening, bara för att fylla ut tid och tystnad. Sjätte gången som jag hade nu i veckan vart likadan, bara det att tiden där jag inte riktigt hade något att säga vart längre.

Grejen med psykolog-samtal är väl att själv prata ut om sina problem, och själv inse vad som är problemet eller lösningen. Det blir starkare. Hur skulle det vara om psykologen skulle tala om för oss hur vi skulle tänka, göra, vad vi gör fel och rätt osv. Så vad är felet? Är jag kanske inte bekväm med personen? Eller med själva arbetssättet att prata rakt ut mot en vägg, bli frustrerad för att man själv inte kommer fram till något, känna prestationsångest? Är det psykologens uppgift att se till att det inte blir så? Eller?

Behöver jag kanske inte mer hjälp?

sister:

Obekväm med tystnaden som jag också är, så började jag nästan desperat ta upp någonting helt orelevant och utan riktig mening, bara för att fylla ut tid och tystnad. Sjätte gången som jag hade nu i veckan vart likadan, bara det att tiden där jag inte riktigt hade något att säga vart längre.

Det är väldigt, väldigt vanligt med prestationsångest inför just psykologsamtal. Jag brukade få panik när jag promenerade från skolan till BUP och insåg att jag inte hade något att berätta om eller ta upp. Sen när jag började skriva mer igen, så skrev jag ner vissa känslor och vissa konstiga funderingar jag haft. Fast det är ju såklart lättare om man har en psykolog eller kurator som ställer bra följdfrågor och annars är allmänt intresserad.

Alltid skönt att veta att man inte är ensam om'et!

sister:

Alltid skönt att veta att man inte är ensam om'et!

Det finns alltid någon som har varit med om samma sak.

sister:

så började jag nästan desperat ta upp någonting helt orelevant och utan riktig mening, bara för att fylla ut tid och tystnad. Sjätte gången som jag hade nu i veckan vart likadan, bara det att tiden där jag inte riktigt hade något att säga vart längre.

Jag gjorde/gör samma sak. Vet inte vad jag ska säga och ta upp så jag säger en massa som inte har med saken att göra. Man får inte ut något av samtalen. Inte konstigt egentligen att man inte blir bättre.

ladysmurf:

Jag gjorde/gör samma sak.

Ja, och varför gör vi så? Jag ska nog ta upp det nästa samtal och se vad min psykolog har att säga om det.

sister:

Ja, och varför gör vi så? Jag ska nog ta upp det nästa samtal och se vad min psykolog har att säga om det.

Gör det. Skulle vara intressant att få reda på varför man gör så.

ladysmurf:

Btw, har sagt det här till min psykolog och han tycker att jag ska försätta gå till honom men vet inte om jag orkar med tanke på att det inte hjälper.

Det är ditt mående. Funkar det inte för dig: ring och säg att du vill ha en ny. Diskutera det inte med den människan som har hand om dig.