Ær det en ætstørning om man vill æta hela tiden? I så fall har jag alltid haft en ætstørning. Jag ælskar mat.

projektarbeteavlin:

vill bli bemötta

Hahaha, min mamma får spel när jag avviker minsta lilla från mitt normala ätande. (Åt alltid som en häst innan jag blev sjuk men har en bra ämnesomsättning) Smyger ned grädde i min mat eller lipar på mig. Hon frågar mig fortfarane om vad jag åt för lunch i skolan, för att kolla liksom för jag är en värdelös lögnare. Då lackar jag bara ur. Jag vill ju inte bli behandlad som ett småbarn och hatar att de inte litar på mig trots all denna tid. Visst har jag haft återfall och kanske berövar det mig rätten till deras tillit, men jag har ju haft längre perioder av ätande än av svält sen jag fick hjälp. Ju mer de kollar och agerar mat-nazister, ju mer sugen blir jag på att sluta äta bara för att ''ska de behandla mig som en hund kan jag lika gärna skita på mattan''.

Mina vänner håller sig för tjockisskämt. De brukar i regel inte dra sig för någon sort skämt öht, men just fettokommentarer har de varit väldigt försiktiga med och de brukar försöka se till att jag äter om de vet att jag inte gjort det, men i regel får mer andrum från dem och det är så jag vill ha det. Jag vill sköta mitt liksom.

Men jag är ju litet dubbel också för jag blir skitledsen när jag får ett återfall och ingen verkar bry sig. Känns bara som att jag kan väl typ dö då och ingen skulle bry sig. Vet att det är idioti men man är ju som man är.

Har bara pratat med en kompis om det, mest på fyllan om jag fått nåt sammanbrott men han brukar fråga mig saker ibland och jag svarar efter förmåga. Jag pratar bara om det med honom, litar på honom av någon anledning. Han vet väl mer än alla andra. Många vet nog inte ens att jag varit så pass sjuk. Tycker inte om att prata om det för... ja, uppenbart liksom. Kan inte ens säga ''jag har haft anorexia'' högt. Refererar till det som ''när jag var cp/dum i huvudet/sjuk/du vet''.

Skönt att veta att han är intresserad och vill höra och låta mig prata. Men jag vill inte dela med mig av mer än som jag klarar av. Håller det mesta för mig själv.

Så länge jag kan minnas har jag varit osäker på mig själv. Utåt sett har jag alltid varit en glad, social och populär tjej med många kompisar. Jag har tagit mycket plats och gjort allt för att hävda mig. Men innerst inne har jag alltid känt mig vilsen och jag har under mina 18 år ännu inte hittat min plats. Mina föräldrar jobbade mycket när jag var liten och jag har aldrig fått någon uppmärksamhet av dem. Min förra psykolog sa att det var det som var orsaken till att jag utvecklade ätstörningar. Det var när jag började 1an i gymnasiet, jag var alltså 15 år gammal. Jag hamnade i en ny klass med nytt folk och jag det är svårt att visa vem man än när man inte har någon aning om det själv. Jag började äta mindre, och träna mer. Folk började kommentera min vikt och plötsligt gick det upp för mig - jag hade skapat mig en identitet! Jag hade äntligen hittat något som jag kunde ägna min energi åt. Jag gick ner mer och mer. Till en dag då jag kallades till skolsyster. Mitt kompisgäng ur klassen hade pratat med henne och berättat att dom trodde att jag hade problem. Jag kände mig så oerhört kränkt - vem vågade göra så här mot mig? Jag hade alltid varit en förebild, ett ideal, och plötsligt sågs jag som något motbjudande. De sa att dem tyckte jag var för smal, men jag tänkte att om jag blev smalare så skulle dem se upp till mig igen. Tillslut vägde jag 44 kg till mina 169 cm och skolsyster hotade med att skicka mig till BUP. Mamma och pappa brydde sig inte nämnvärt, det enda de sa var att jag skulle sluta upp med dumheterna. Något gjorde iallafall att det vände för mig. Jag började gå upp i vikt igen utan hjälp av någon enhet. Jag taggade ner lite och nu har jag hittat ett betydligt mindre men underbart kompisgäng där jag får all den bekräftelse jag behöver. Men i skrivande nu kan jag ändå inte låta bli att sakna ätstörningen. Men jag har inte längre törsten efter uppmärksamhet som krävs för mig att falla tillbaka. Därför ska jag börja äta efedrin för att kunna gå ner från mina nuvarande 58 till 52, där jag vet att min kropp och själ mår som bäst.

skicka pm om du undrar något

skitbra pa-ämne förövrigt!

tilda92:

skitbra pa-ämne förövrigt!

Tack och tack för din text. Jätte bra skriven! Jag skickar om jag undrar någonting mer! Tack igen!

Tilde:

började skära mig i tungan

Omg

Jesus christ cured me

Hej!
Sjukt bra att du tänkt göra ett projektarbete runt ätstörningar... behövs komma fram mer!

Jag själv är 17 och har lidit av jusst detta i 5-6 år nu.
12 år med allvarlig anorexi- sond,sjukhus,Sjuk...
15 år, bulimi kom inn i bilden, blev "presenterad" av en kompis som var mycket sjuk.
Ja, så i 2-3 år har bulimin slitit i mig.
Tyvär så har ingen hjälp fåtts förutom det första året med anorexi, då blev det somsagt sond osv. men efter det, den absolut hårdaste tiden har varit med bulimi. Som jag är mitt uppe i nu.
Känner du att du behöver hjälp med jusst bulimi är det svårt, du måsste tjata dig till det! Anorexi ser folk och skickar inn en direkt, men inte bulimipersoner.

Fysiken tar verkligen stryk, var nässt innpå elitidrottare men nu?!
Tänderna
Huvudvärk
YRSEL
Orkar inte idrotta
Hjärtat spökar, antingen skrämmande lågt blodtryck med hög puls eller skrämmande högt blodtryck med skyhög puls.
Magont och allt där till..
Blodtrycksfall
Ryckningar/skakningar (kan bli i händer,ben,ansikte)
Depression
ÅNGEST
.... Ja,det är bara en del biverkningar jag fått...
Endå fortsätter jag?! Varför undrar många säkert...

I och med att jag inte fått riktig hjälp har mina problem riktigt inngrott och sitter djupt, det kommer bli en lång resa tillbaka.
Därför MÅSSTE man eller nån i ens närhet söka och KRÄVA hjälp i tid.

Hoppas att ätstörningarna minskar innom en snar framtid!

Liubi:

Sjukt bra att du tänkt göra ett projektarbete runt ätstörningar...

Tack! Och jag hoppas verkligen du blir bättre. Det låter inge vidare det där. Jag hoppas det finns någon du kan prata med eller försök hitta någon du kan snacka med för det kanske kan hjälpa lite eller har jag helt fel kanske? Tack för din historia i alla fall!

Har alltid haft skev inställning till min kropp och mat, men inte tillräckligt för att bli sjuk på riktigt antar jag.
Hade en period för ett och ett halv år sedan då det faktiskt var nära att jag fastnade i någon slags äs.
Hade bestämt mig att nu jävlar var det dags att få bort de där extrakilona som jag tyckte att jag hade.
Jag ville testa GI-metoden men gick överstyr så att säga.
I börjar gick det bra, min kropp kändes sundare och magen mådde perfa.
Men så började jag bli rädd för precis allt som innehöll kolhydrater och totalvägrade äta bröd och dylikt. Höll på så i några månader, undvek att äta i andras närvaro, propsade på att jag åt som jag gjorde enbart för att må bra, inte för att tappa vikt osv. Tränade för mycket.
Blev tröttare och mer lättretlig, mamma oroade sig över min plötsligt avsmalnande midja och blabla.
Till slut blev jag så trött på att alltid må psykiskt dåligt att jag började äta igen.
Det var väl inte så allvarligt helt enkelt.
Har fortfarande svårt för kolhydrater dock. Äter dem för att jag vet att jag ska, men undviker ofta utan att tänka på det. Jag är dock inte sjukligt smal eller ens lite mager. Har lite fett att ta i och är ok med det.

teganandsara:

men sen i 1an så blev det väldigt intensivt (skulle träffa en tjej som jag tyckte väldigt mkt om och hon var (är) verkligen..modellsmal, så jag kände väl press där att se "bättre ut"

Älskling.. Du är så sjukt perfekt som du är, i mina ögon ser du verkligen så bra ut som du kan göra, bäst, wouldn't change a thing about you.
jag älskar dig precis som du är

im here for you, always..don't forget that "/

Märkte att den här tråden var ganska "gammal". Du kanske är klar med ditt projektarbete nu? Men om du fortfarande behöver historier så kan jag berätta min om du vill...

Min vän blev inlagd för anorexi och jag hanterade det genom att inte äta. Jag ville slippa känna. Fick en kick av att orka ändå. Fick en kick av att gå ner i vikt. Gick ner i vikt från december till maj. Då fick jag hjälp, och lyckades hålla vikten fram till i juni. Då rasade den. Åkte bort, gick ner 7 kg på två veckor. Vägde <40 till mina 170 centimeter. Tyckte inte att jag var sjuk. Hade panikångest hela tiden. Hade strikta kcalgränser som INTE fick överskridas. Började skolan, var sjukskriven och orkade inte gå dit. Fick hjälp hos SCÄ och det blev vändpunkten. Efter en lååång höst men en JÄVLA massa kämpande är jag pågång nu. Vikten letar sig uppåt och den här veckan mår jag skit, men har faktiskt varit så jävla lycklig flera gånger under hösten. Jag kan bli frisk. Jag kan bli bra.

ja.. store än bolisen

Om man är kille och har anorexia då?

Personligen tror jag att min anorexia berodde på att jag slutade gymnasiet (där jag alltid varit duktig och haft höga betyg) och inte längre fick bekräftelse. Sedan blev allt så osökert med jobb utbildning osv.. Sen gick jag ner lite i vikt (under gymnasiet fick vi inte vanlig skolmat utan åt restaurangmat eller pizza varje dag) naturligt eftersom att jag inte längre åt restaurangmat varje dag. Att det var så enkelt (jag gjorde ingenting medvetet för att påverka min vikt till en början, åt godis och kakor precis som vanligt) gjorde mig sugen på att gå ner lite till. Om jag dessutom bytte ut ostmackorna mot skinka skulle jag ju bli ännu lite smalare. Skinka är ju osckså gott... Och så fortsatte det, steg för steg. Från godis när jag hade lust till godis en dag i veckan, till inget godis alls. Till slut levde jag på lightcola och äpplen. Och ner i vikt gick jag.. Ibland ville jag bli frisk och bestämde mig för att gå upp, men först ner. Alltid ner först. Ner till 42 kg sen kan jag gå upp till 45, men ett kilo ner först. Helt jävla ologiskt!!

Nu är jag på väg att friskna till på riktigt och mår bättre än aldrig förr. Höll på att förstöra min kropp totalt. Hade alla symptom som finns kopplade till anorexia och nu är jag helt förbjuden att träna (får inte ens gå i trappor). Har gått upp i vikt och det känns okej. Ibland kommer ångesten smygandes men ända sättet att bekämpa den är att äta. För jag är helt övertygad om att det är när man äter för lite som ångesten kommer. Då vill man äta ännu mindre. Äter man normalt blir man piggare och på bättre humör. Man känner livsglädje och orkar med att göra saker man inte orkade innan. Så bästa medicinen, enligt mig, är att äta och fokusera på att ha riktigt jävla ball!

Har ni fler frågor så svarar jag gärna.