(den som inte orkar läsa allt om min självömkan kan scrolla till frågan längst ner)
Hej
Jag är en tjej på nitton år som under tonåren dragit på mig en och annan depression.
Utifrån ses jag nog som en väldigt glad och sprallig tjej, och för det mesta känner jag mig sådan också.
[b]Men varje höst är det som att allt det levnadsglada blåser bort med nordanvinden.
På sensommaren ser jag fram emot höst, vinter och att mysa med pepparkakor, men när jag väl är där så finns inte lyckan kvar.
Allt känns totalt meningslöst, jag blir besatt av årtal och döden. Ser bara det sorgliga i livet och tar åt mig personligen av allt hemskt som händer i världen.
Kan stanna upp och bara stirra tomt framför mig, orkar inte le eller prata men gör det ändå inför omvärlden. Sover oroligt och varje morgon känns som domedagen.
Många höstar har jag lyckats hålla det borta men då har jag levt på kanten till skiten hela tiden.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är jag hemma vill jag ut, är jag ute vill jag hem. Eller så vill jag ingenstans och någonstans.
Det känns som att sitta fast.
Jag ringer mamma och pappa dagligen för det känns som att de ska kunna stilla min panik, men oftast hjälper det bara för några minuter(dessutom kan jag inte störa dem hela tiden med mitt gnäll).
Jag känner mig så otrygg och rädd (speciellt nu när jag flyttat till en sketstad långt hemifrån för att studera och undrar om jag valt rätt), men samtidigt som en äkta mes.
Det värsta är att depressionen smyger sig på efter att jag varit med om något annorlunda och omvälvande. Även bra saker. T.ex i höstas flyttade jag hemifrån, började ny skola med helt nya människor i en helt ny stad. Jag borde vara glad och kunskapstörstande... men nej. Det var roligt i början men i och med att alla slår sig till ro och skolarbetet satt igång så börjar kroppen skrika i panik.
Ibland undrar jag om min hjärna vill må dåligt. För den tvingar mig alltid att tänka saker jag inte vill, jag drömmer ofta vidriga mardrömmar och jag kan inte släppa ångesten.
En sak som alltid följer med i ångestpaketet är illamående och noll aptit. Jag kan inte äta. Försöker äta normalt då jag vet att nedstämdheten bara blir sämre av att skippa mat, men det går knappt. Får enorma kväljningar och blir extremt törstig.
Ångesten kan hålla i i allt från några dagar till fyra månader, men den är lika obehaglig oavsett längd.
Jag gissar att jag har låg serotonin-halt och behöver mycket ljus och närhet. Har dock aldrig fått en diagnos då jag varit rädd för att tala om det.
Pratade för första gången med en psykolog förra veckan. Det var skönt att prata ut (har även talat ut med mamma och pappa äntligen. tidigare depressioner har jag bara hållt allt inom mig och mått bajs) men annars fick jag i stort sett bara veta att ljus antagligen är viktigt för mig och at jag är en konstnärssjäl(hehe).
Många får höst- och vinterdepressioner men uppenbarligen slår det hårdare på vissa. Berätta gärna om du känner/har känt liknande och hur du handskas med det.
Har du en diagnos?
Tar du piller? Väntar du ut det? Försöker du äta eller träna annorlunda? Eller låter du det skölja över dig och dra dig ner djupare?
kallprat:
Har du en diagnos?
Tar du piller? Väntar du ut det? Försöker du äta eller träna annorlunda? Eller låter du det skölja över dig och dra dig ner djupare?
Brukar själv vänta ut det och lida i det tysta, men nu är det förhoppningsvis ändring på det. De som vet att jag mår dåligt nu är mer måna om att jag kommer ut, äter och gör skolarbete. Jag önskar verkligen att det blir lättare att klättra upp ur det svarta hålet den här gången.
Fnizz du pratar med dig själv
du är inte ensam om det . jag är bara 13 år och jag har kommit in i depressioner 2 ggr kanske mer , då jag bara vill lägga mej ner och dö . jag vet inte riktigt vad det beror på , jag antar att jag tänker för långt på olika saker. det är verkligen skit jobbigt .
saturn:
Fnizz du pratar med dig själv
![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
behövde ju någon annans åsikt...
matildaaa:
, jag antar att jag tänker för långt på olika saker. det är verkligen skit jobbigt .
Jo förstår precis. Det där när hjärnan verkligen VÄGRAR släppa negativa tankar. Man försöker distrahera sig och vara glad in i det sista men hela tiden kommer den molande ångesten fram och tar över.
Brukar du också må dåligt vintertid eller kan det komma när som helst?
kallprat:
behövde ju någon annans åsikt...
Hur får du någon annans åsikt om du svarar själv?
precis . även fast man känner sig glad så börjar man tänka .
det är oftast på hösten och vintern . tror aldrig jag har mått riktigt dåligt på sommarn .
men jag har aldrig pratat med någon om det riktigt .
saturn:
Hur får du någon annans åsikt om du svarar själv?
![[ops]](/img/smilies/ops.gif)
![[zzz]](/img/smilies/zzz.gif)
matildaaa:
tror aldrig jag har mått riktigt dåligt på sommarn .
samma här. det är tydligt att man är mycket mer känslig under det mörka halvåret, tyvärr. Ibland undrar jag varför man inte flyttar söderut och skaffar sig lite fler soldagar.
ja,så är det nog .
hehe ja ..
Blir väldigt orklös, trött, oengagerad och nere under vintertid, studierna dalar totalt och vänskapsrelationer försummas. Ligger helst i min säng med datorn, lite rökelse och film och gör ingenting annat än att känna mig äcklig som inte ens orkar duscha.
Sjukanmäld idag pga trötthet/oengagemang . Jag ska antagligen få börja gå på antidepp snart (då det hjälpt andra vintrar och jag är alldeles för oambitiös för att försöka göra någonting på egen hand.
Skulle vara mysigt att bara gå i ide på vintern. Ingen årstid jag tycker om.
När jag var liten så dog mina syskon och senare så hamnade min mamma på mentalsjukhus...
Detta har påvärkat mig hela livet och framför allt sen jag kom in i puberteten. Jag blir alltid nere när jag tänker på det som hände och har självklart gjort mig till ett kul offer att tracka på.
Skolan dom senaste åren har varit ett helvete då folk älskar att hitta på sätt att tracka mig och sprida falska rykten om mig.
Jag blev så trött på alltsammans och jag hatade alla och fantiserade om min egen död. Det ända jag tänkte på var att ta livet av mig.
När jag väl försökte göra det så berättade jag för alla i skolan vad jag tänkte göra.
Så när jag försökte hänga mig själv så hade en del ringt polisen och jag hamnade på psyk, vilket gjorde att jag bröt ihop efter ett tag.
Det kändes som att man hamnat på ett fängelse och jag tvingades ta en massa mediciner.
Nu så är allt mycket bättre och jag har hamnat på en ny skola och med bra kompisar=)
Det är skönt att få skriva av sig lite=)
Mattias94:
Det är skönt att få skriva av sig lite=)
Ja verkligen.
Det du har upplevt är så mycket mer än vad jag någonsin varit med om. Jag mår bara dåligt för att min hjärna är skruvad, men du har ju varit med om så mycket jobbigt så det är inte konstigt att du ibland känner som du gör.
Bra att det känns bättre nu i alla fall. ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
