Hej jag heter Nalle

Jag växte upp på ett ställe med mamma och mina syskon. Det var inte så trevligt, det var så trångt och kallt och väldigt mycket ljud hela tiden så jag kunde inte sova. Varje dag var det så här och jag fick aldrig någon ro. Mitt huvud värkte av allt oljud och jag hade aldrig något att göra. Vi bodde där och jag hade gärna velat gå någon annanstans, men det var staket runt överallt så jag kunde inte gå ut även om jag ville. Varje dag var likadan utom den sista. Alla som bode där jag bodde fick skäll av en kille och vi blev så rädda att vi var tvungna att springa in i ett mörkt rum och sedan låste de om oss. Alla blev jätterädda för vi förstod inte vad som hände, för vi hade aldrig varit med om något annat än att vara på samma ställe alltid. Så började det brumma och jag kände hur vi körde i väg. Det fanns en liten glugg med ljus och jag försökte se där, och jag såg att vi åkte någonstans. I timmar och timmar stod vi i rummet utan mat eller vatten. Det brummade så mina öron nästan skulle sprängas efter ett tag. Sedan äntligen stannade vi. Luckan till rummet öppnades och vi fick gå ut. Vissa gick inte tillräckligt snabbt tyckte en människa så han slog oss. Sedan tvingades vi in i en bur. Plötsligt blev luften väldigt dålig och jag kunde inte andas. Jag fick panik och skrek och skrek men jag fick ingen luft. Till slut somnade jag...

I dag är jag i grishimlen. Här får vi böka och se solljus och äta vad vi vill och ingen slår oss. Luften är bra och det är tyst och skönt och jag kan sova.

Död åt er som inte respekterar djuren.