“Ätstörningar hos killar var inget det snackades om”

Under nästan 20 år led Niclas Christoffer av både bulimi och anorexi utan att någon tog hans problem på allvar. “Ätstörningar drabbar ju bara tonårstjejer” fick han höra från såväl bibliotekarier som sjukvårdspersonal. Först 29 år gammal fick Niclas professionell hjälp för sin sjukdom.
Nu har han skrivit en bok för uppmärksamma att även killar får ätstörningar – och för att visa alla drabbade att de inte är ensamma.

Plötsligt kände Niclas Christoffer sig alldeles svimfärdig. Han befann sig mitt på Oxford Street, Londons vidsträckta shoppinggata, när han på svaga ben tvingades stödja sig mot en husfasad. Då hade han inte ätit på nästan två dagar, samtidigt som han tränade extremt hårt.
Niclas var drygt 20 år och hela hans liv kretsade kring mat och träning. På ett nästintill maniskt vis kontrollerade han alla sina matintag. Varje morgon ställde han sig på vågen – och hade han gått ner några hekto var allt toppen. Hade han däremot gått upp ett halvt hekto kände han sig äcklig och straffade sig själv genom att inte äta och dricka något på hela dagen.
– Det sjuka var att när jag stod där på Oxford Street, vimmelkantig och med suddig blick, så tänkte jag inte ens tanken att det berodde på att jag ätit för lite. Det enda jag tänkte var att jag hade fått cancer, berättar Niclas Christoffer.

Idag är Niclas 37. Efter flera år av sjukvård och terapi är han nu redo att dela med sig av sin historia, och att uppmärksamma problemet med killar som har ätstörningar. Förra veckan släpptes hans debutroman “Som Zlatan fast bättre”, som delvis bygger på hans egna erfarenheter av matmissbruk.
– Jag har skrivit boken jag själv skulle ha velat läsa när jag var tonåring, säger Niclas Christoffer. Jag vill att alla som lider av ätstörningar ska slippa känna sig ensamma.
Är du frisk nu?
– Det är en väldigt bra fråga. Ja, jag skulle väl säga att jag är frisk. Men samtidigt måste jag vara försiktig om jag exempelvis är inne i en jobbig eller stressig period. Jag har fortfarande en svaghet för mat – men nu har jag i alla fall lärt mig knepen för hur jag ska handskas med det.

Men Niclas väg ut ur sjukdomen har varit extremt lång och kantig. Problemen började redan på mellanstadiet, och Niclas själv tror att hans brors död kan ha en del med saken att göra.
– När jag var sju år dog min storebror i en tågolycka. Det var många vuxna som hade svårt att titta mig i ögonen efter det, de visste inte hur de skulle handskas med ett barn som förlorat någon närstående. Så jag fick aldrig något direkt stöd utan fick bearbeta det mesta på egen hand.
Efter broderns död var Niclas ensamt barn i familjen och han kände ett starkt inre krav på att vara duktig och att lyckas. Och bara något år senare började hans relation till mat att bli konstig.
– Jag kände mig småtjock och ful i början av mellanstadiet. Men så gick jag ner lite i vikt över sommaren, och när jag kom tillbaka till skolan var det en klasskompis som sa till mig att han tyckte att jag blivit så smal. Jag minns hur otroligt glad jag blev över hans kommentar – och så började jag att banta ännu mer.

Så länge Niclas bodde hemma var hans matintag ändå hyfsade. Han kunde skippa lunchen i skolan men kvällsmaten kom han inte undan. Därför blev han tvungen att hitta andra sätt för att bränna fett och gå ner i vikt. Exempelvis brukade han sätta väckarklockan på mitt i natten och sticka ut och springa i mörkret.
När Niclas sedan lämnade hemmet och flyttade till London för att plugga spårade det hela ur på riktigt. För första gången hade han själv kontroll över maten. Han gjorde allt för att inte äta, tränade stenhårt och vräkte därefter i sig mat som han sedan försökte kräkas upp. Men ätstörningar hos killar var inget det snackades om, och även om Niclas insåg att hans beteende inte var normalt så skämdes han för mycket för att söka hjälp.
Först sju år senare vände han sig till läkarvården. Då var Niclas 27 år och hade flyttat till Stockholm för plugga teater. Han kände sig ensam och hans ätstörningar var ännu värre än tidigare.
Men hans första kontakt med sjukvården blev en ordentlig besvikelse. Läkaren hade ingen som helst kunskap om ätstörningar och det första han sa till Niclas när han stod avklädd i mottagningsrummet var: “Men du är ju inte så smal!”.
– Då var jag i en bulimisk period och det var det värsta jag kunde höra, berättar Niclas nu.

Det skulle dröja ytterligare två år innan Niclas fick den proffshjälp han så desperat behövde, och nu brinner han för att öka kunskapen om ätstörningar i samhället. Efter att "Som Zlatan fast bättre" nu har lanserats är han redo att ge sig ut och föreläsa för skolungdomar om krav, reklam och ätstörningar.
– Det är så otroligt lätt att känna sig ensam och liten, men det är så många andra som känner sig exakt likadana. Jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa unga killar och tjejer så att de slipper lida så mycket som jag har gjort, säger Niclas.

Fakta om ätstörningar:
Här ska det in lite fakta.

Hit kan du vända dig + expertens råd:
Här tänkte jag ställa några frågor till vår ätstörningsexpert Catherine Koff.