En nostalgisk liten tillbakablick över de tre mest saknade barndomskänslorna.

3. Den där euforiska känslan när ursinnig vrede ersattes med totalt villkorslös kärlek - som när föräldrarna var barmhärtiga och drog in ett tidigare utfärdat barnprogramsförbud.

Vid matbordet började du så smått att sparka din lillebror på smalbenet. Det började lugnt men övergick snart till kraftfulla benknäckarsparkar. Kanske kastade du också gaffeln tvärs över bordet så att den spetsade sig fast i hans lilla pannlob, vad vet jag. I alla fall så började snorvalpen självklart att gråta och samtidigt som tårarna sprutade ur glinets små oskyldiga valpögon röt din mor åt dig att du genast skulle lämna bordet och gå upp på rummet och skämmas.

”Dumma du”, skrek du till din henne och släppte det halvfyllda mjölkglaset så att mjölken flöt ut över bordet och ner på golvet. Eller så vrålade du ”Jävla horbitch” och smällde till henne i fejset med knuten näve så att näsblodet flöt ut över bordet och ner på golvet. Vad vet jag. I vilket fall som så betydde tilltyget att mor och far utfärdade ett barnprogramsförbud.

Det fanns seriöst inget värre straff att få som barn än att bli berövad på kvällens Bolibompa. Lyckligtvis slutade det allt som oftast med att pappa ändå knackade på dörren så där en 10 minuter innan Björne öppnade sitt magasin och sa att man var välkommen ner till vardagsrummet på villkoret att man kunde uppföra sig. Och visst kunde man det. I det euforiska ögonblicket då ursinnig vrede ersattes med totalt villkorslös kärlek hade jag till och med kunnat skänka hela min lördagsgodispeng till de stackars svältande barnen i Afrika.

2. Den där förväntansfulla och smått otåliga känslan när man låg vaken och väntade på att ”Vi gratulerar ...” skulle eka genom husets väggar.

Med risk för att låta som reklamen för en stor och förskräckligt slafsig hamburgerkedja så är födelsedagsmorgnar nuförtiden ingen big deal. Man vaknar upp ensam och brer sig ett par torra mackor med en artificiell skinkbit från Lidl och sköljer sedan ner skiten med en kopp halvljummet kaffe som demolerar tarmsystemet totalt. Annat var det när man var liten.

Att ligga där i sängen, förväntansfull och smått otålig, och vänta på att ”Vi gratulerar ...” skulle eka genom husets väggar var extremt pirrigt och superdupermysigt. Man visste att snart, snart skulle hela familjen komma insjungandes genom dörren. Smaken av polarkakorna med jordgubbssylt och den varma O'boyen låg redan på tungan och nu, äntligen, skulle man strax få slita bort det glansiga omslagspappret som prydde den där radiostyrda bilen som stått överst på önskelistan.

1. Den där trygga, värmande och tillfredsställande känslan som infann sig just innan man vaknade upp nerpissad, kall och eländig i sin slitna Teenage Mutant Ninja Turtles-pyjamas.

Jag var ingen extrem sängvätare som liten pojkspoling. Skulle nog tippa att jag låg strax över genomsnittet på sängvätarskalan. Det kan lika gärna ha varit strax under, jag har ingen exakt koll på siffrorna. Hur som helst. Jag kissade, precis som vilken barnunge som helst, med jämna mellanrum i sängen. Nerpissad, kall och eländig vaknade jag upp i min slitna Teenage Mutant Ninja Turtles-pyjamas. Men det där lilla korta momentet av total tillfredsställelse när den plötsliga värmen bokstavligen sköljde över en, just innan man vaknade upp skamsen och illaluktande, är tveklöst den barndomskänsla jag saknar allra, allra mest.

Det är inte så att jag är någon golden shower-fantast. Absolut inte. Att låta en kissnödig kvinna strila sin urin över min nakna kropp är verkligen inget jag går igång på. Men att ligga en aning halvslumrig där i sängen och vara den tryggaste, varmaste och lyckligaste lilla pojken på hela jorden var helt enkelt en underbar känsla. Så underbar att den kniper åt sig förstaplatsen på min lista över de tre mest saknade barndomskänslorna.