Det finns mycket här i världen som jag finner roande. Men arga gamla gubbar är nog bland det allra roligaste jag vet.

Ni minns när man var liten och det fanns den där gamla surgubben i stan som hette Skrotnisse och som alltid fick helt galna vredesutbrott när man snällt hälsade och sa hans namn. Han där som kastade sina svarta trasiga trätofflor efter en, svor och skrek ”snorvalpar” så saliven skvätte ur munnen och satte käppen i cykelhjulet så man slog en halv saltomortal över styret. Han var sjukt rolig.

Häromdagen när jag satt på bussen på väg till skolan fick jag uppleva ett riktigt praktexemplar när det kommer till arga gamla gubbar. Den gröna stadsbussen närmade sig så sakta sin slutstation men innan dess skulle den bara stanna till och släppa av en äldre herre, propert klädd i rock och pressveckade byxor och en grå basker lite så där finurligt på sniskan uppe på det mjälleksemsdrabbade huvudet, på den näst sista hållplatsen. Det var i alla fall vad herrn trodde. När bussen inte stannade utan fortsatte förbi hållplatsen såg han först en aning förvånad och ut och ropade sedan vänligt till busschauffören att han skulle öppna dörrarna. Chauffören svarade att han tyvärr inte kunde det eftersom han nu var i trafik - och ungefär i detta ögonblick började frustrationen och raseriet att bubbla upp inom herren som bara ett par ögonblick senare skulle komma att förvandlas till en tvättäkta gubbjävel.

Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är som gör en gubbjävel så oerhört rolig. Kanske är det förvåningen i att någon så skör och uträknad människa visar sig innehålla så fruktansvärt mycket kraft. Kanske är det faktumet att skällsorden som flyger ur deras mun ofta kommer från en svunnen tid. Precis som skällsorden den där gubben på bussen skulle komma att kasta i ansiktet på den stackars chauffören.

Sakta men säkert började hetsen hos gubben att tillta och hade det inte varit för att hörselgångarna var igenpluggade med långa gråa hårstrån är jag alldeles säker på att jag hade fått bevittna svart rök sakta stiga mot skyn. Chauffören fortsatte att hålla foten på gasen medan gubben fortsatte att påpeka att han ”minsann skulle av”, trots att bussen nu nästan var framme vid ändhållplatsen. När allt så försiktigt tycktes ebba av sig infann sig så den klassiska blackouten.

Med saliv och en och annan eldsflamma sprutandes ur munnen rusade gubben fram till förarsätet och gav utlopp för precis allt vad han tyckte och kände. Han gastade om att chauffören var en förbannad idiot och att han faktiskt var på väg till sjukhuset och att han nu skulle missa sin tid hos läkaren (vad för sjukdom han låg inne med framgick inte men en vild gissning från min sida är att de där mjälleksemen på huvudet behövde ses över). Jag förväntade mig nästan att han skulle rycka tag i chaufförens skjorta, hytta med näven och säga något i stil med ”stannar du inte bussen nu så kommer du fan också få besöka sjukhuset”, men någon sådan replik kom inte. Istället spottade den kreative gamle, och nu upp över öronen rosenrasande, gubbjäveln ur sig ett fullkomligt makalöst ”nu stannar du bussen din äckliga jävla gris”.

Det var väl ungefär här det brast för mig.

”Din äckliga jävla gris”.

Smaka på orden. Föreställ dig sedan hur de yttras av en nästan hundraårig gubbe i upplösningstillstånd. Lägg därtill en skånsk dialekt. Kanske det roligaste ögonblicket i mitt liv.