-Va bliger du på?
(Vad tittar du på?)
-Hanses bil, dänna bortä, jämte min.
(Hans bil, där borta, bredvid min.)

Nej, det är inte grekiska, det är inte ens danska. Bara lite östgötska, och visst är det ganska häftigt att vi kan tala samma språk och ändå göra så att vi inte förstår varandra?

Dialekter kan vara en ganska rolig sak. Att diskutera, fundera över, störa sig på, eller bara njuta av. Det finns så många olikheter, och likheter med för den delen, som man oftast kanske inte hör. Har du till exempel tänkt på att norrlänningar far överallt? De åker inte, går inte, promenerar inte, flyger inte, cyklar inte, kör inte. De far. Oavsett om de ska på semester, ska gå på toa eller gräva ett dike så far de. Ett ord för allt liksom. Väldigt smart faktiskt. Och oerhört smittsamt.

När jag var i Norrland en vecka och hörde så mycket norrländska att mina östgötska öron nästan höll på att trilla av blev jag rätt kraftigt dialektpåverkad och började fara jag också, eller kanske borde jag säga att jag fejkfor. Tillslut kunde jag i alla fall vänja mig vid att folk sa ”vars” när de menar ”vart”, men jag hann inte lära mig att sluta le så fort någon sa en mening som grammatiskt sätt är totalt fel och ändå får det att låta så rätt. För det går faktiskt, tydligen. Om man är norrlänning alltså. Då kan man hur lätt som helst ta bort ett "med" eller säga han istället för honom. Det är okej på något underligt sätt och jag kan inte låta bli att fascineras av det.

När jag sedan kom hem vande sig hjärnan snabbt vid östgötskan igen, men jag kom ständigt på mig själv med att fara. Som om ordet kom av sig självt. Det kändes både praktiskt och snyggt. Men också fel. För hur jag än gör låter det inte som det låter när en norrlänning säger samma sak på precis samma sätt. Det är liksom deras ord. Och jag känner mig lite som en tjuv. Eller som ett virus som kanske smittar ner ordet och förändrar det till oigenkännlighet. Och det får ju inte hända. Så vackert som det är. Norrländska alltså, vem kan motstå den, när den talas som den bör.

Men kanske tänker någon likadant om östgötskan, även om jag har väldigt, väldigt svårt att tro det. Förmodligen finns det säkert minst en som njuter av varje liten dialekt som finns här i vårt avlånga land. Olikheterna är ju ganska stora och det är kul att höra rejäl dialekt, oavsett vilken, även om somliga kanske bara är roliga en kort stund. Om man vill ha roligt åt östgötskan ska man i alla fall helt klart lyssna på låten Kolmårdstroll/Östgötalåten, ja, eller bara råka hamna framför tv:n när ÅFF får chansen att prata.

Det är verkligen inte bara norrländskan som fascinerar mig. Dialekter i allmänhet är rätt spännande tycker jag och det är ganska häftigt att vi kan prata samma språk och ändå tala så att vi inte förstår varandra. Så strunta i om du låter som ett kolmårdstroll eller någon annan mindre smickrande varelse och var stolt över din dialekt.