”Men du som jobbar inom media, vad tycker du om den där Schulman?”, frågar frisörskan. Och hon betonar – precis som många andra - ”den där Schulman” på ett vis som nästan förutsätter att det ska komma något negativt.

Då säger jag som jag alltid: ”Schulman? Jag älskar honom!”

Och jag ska förklara varför.

Enligt mig är Alexander Schulman Sveriges genom tiderna bästa skribent och alltigenom ett tvättäkta mediageni. Visst, när det gällde en stundande tv-karriär för några år sedan kanske han inte lyckades fullt ut, men när det gäller skrivande, där är han bäst. Han är inte bara bäst, han är löjligt långt framför alla andra. Under hans alla år som bloggare – eller dagboksförfattare, som han själv skulle sagt - har jag inte läst ett enda onödigt inlägg, inte ett enda yttrande som inte innehåller någon form av substans eller behållning.

Sedan kommer det självklara: ”Men han mobbar ju andra människor”. Och mja, under sin tid som bloggare (förlåt, dagboksförfattare) för Aftonbladet trampade han visserligen på många ömma tår då han bland många andra hyss lade ut sina chefers mobilnummer. Allt var dock uträknat för att få så många besökare som möjligt, och 300 000 unika besökare i veckan kunde man senare konstatera: No pain, no gain.

Under tiden på Aftonbladet byggde han upp en halvfiktionell rollperson och ett mikrouniversum kring hans eget liv, som en subtil version av Ali G som försvenskats med humorinspiration från David Brent. Denna använde han sedan för att tillsammans med sin bror Calle bygga den humorsajt Sverige alltid har saknat – 1000apor.se. (Vi räknar inte med Killinggängets försök ”Spermaharen” i mitten av 90-talet som under hela dess levnadstid genererade ett enda roligt inslag.)

Det är nog inte många som skulle kunna klara av att ha en permanent doja i baken på så många offentliga personer utan att hela mediasverige skulle stå utanför dörren med påkar och brinnande facklor. Men till skillnad mot andra skribentförmågor (*host* Mats Olsson *host*) gör han det med finess. Han är alltid ärlig och konsekvent, och han tar aldrig hänsyn till vad eller vem han överöser med åsikter. Den person som han mest har klagat på är nog sig själv, och han har många gånger, under många formuleringar, skrivit att han äcklas av sin egen person. Han är inte den perfekta mannen eller en besserwisser som sitter på en piedestal och klankar ner på andra, han har bara en unik förmåga att se negativa – och oftast komiska – detaljer kring människor. Oavsett om det handlar om Jan-Olov Andersson, Jonas Gardell, eller honom själv

Det skulle emellertid bli ganska platt om man bara satt och raljerade med tomma och ofta hårda ord, och det är här humorn kommer in i bilden. Alex har skrivit de roligaste blogginlägg jag någonsin har läst. Läs exempelvis de här tre som enligt mig är några av hans allra bästa:

Robert Wells borde bli instängd i en källare och piskad med sitt eget hår
Han gör narr av E-types pseudorockiga uttalande
Alex beskriver vad han vill göra med Lasse Åberg

På 1000apor har han fortsatt driva Sveriges bästa blogg och jag förvånas hela tiden över hur många skrivsätt han behärskar. Ibland är han ironisk och lurar upp 90 % av läsarna på läktaren, ibland sätter han in oss i en socialrealistisk situation, och ibland skriver han som att orden flödar direkt från hjärnan ner på papperet.

För några veckor sedan släpptes så hans debutbok (om man inte räknar brevväxlingen med Carolina Gynning) Skynda att älska, med vilken han bevisar att han behärskar ännu ett skrivsätt, kanske den allra svåraste: romanen.

Recensionen kan du läsa här. (Länk.)