Jaha nähä jaha, jag håller på med två artiklar om herr Schulman, men nu på kvällskvisten fick jag ett infall och kladdade ihop en liten hemsk krönika istället. Så kan det gå ibland.

Idag tänkte jag berätta om ett av mina handikapp, och eftersom det är lite känsligt skulle vilja att du satte igång den här låten innan du läser vidare.

Har du gjort det nu?

Bra.

Jo det är så här, jag har en extremt ful handstil. Och jag menar det verkligen, jag skriver alldeles ohyggligt fult. Numera påminns jag om detta varje dag när jag sitter och skriver under avtal, orderbekräftelser och andra ”viktiga papper” som ska till ”viktiga personer”. Hur ska de kunna ta det här på allvar när de ser ut som att en åttaårig pojke har skrivit under papperen?

Det är på grund av detta jag helst låter någon annan sköta jobbet när det är dags att sajna födelsedagskort, och det är på grund av detta det under alla dessa år har skickats ytterst få julkort undertecknade Erik Nahlén. Det ser helt enkelt förjävligt ut.

Jag skulle verkligen vilja skriva ett brev till någon, speciellt om jag hade en flickvän. I den här elektroniska tidsåldern är det få förunnat att få ett fint handskrivet kärleksbrev, men om min romantiska och parfymerade hälsning skulle dimpa ner på hallmatta skulle mottagaren bara garva så att kaffet spreds som en blomspruta över papperet.

Vad beror detta på? Skriva är ju något jag borde kunna efter att ha tillbringat 15 år i skolan med pennan i hand. Är det fel på min motorik i händerna? Nej, då skulle jag nog inte kunna precisionsklicka med en datormus. Är det fel på min koordination? Nej, då skulle jag inte kunna använda tangentbordet snabbare än Stephen Hawkins.

Jag har verkligen försökt skriva så där snyggt som vissa gör. Luta bokstäverna åt något håll, skriva lite mindre så att skavankerna inte syns, men ändå slutar det med att papperet ser ut som en tappad skål brunsås. Jag får inte till någon konsekvent stil. Inget ord är det andra likt, och speciellt inte när jag skriver mitt eget namn, Erik Nahlén. Det är något med N och H jag aldrig riktigt får till.

Så.

Vad är det för fel på mig?

Är jag verkligen ensam om det här?