Ja vad ska man säga. Det här händelsen utspelade sig igår kväll. Jag har ingen aning hur den framstår för någon som inte var där, jag är är fortfarande extremt hög på intryck. Kan inte ens läsa igenom texten utan att tankarna vandrar iväg. Vet inte om det är något som passar för publicering. Och jösses vad flummig jag känner mig nu

---------------------

Mitt möte med Ali skedde på en busshållplats i centrala Malmö. Det började lite trevande, precis som alla värdefulla möten, med prat om väder och vind men skulle snart utveckla sig till den intressantaste upplevelsen i mitt liv. Mitt annars så knivskarpa minne kan bara återkalla fragment av mötet. Mina sinnen svämmade fullkomligt över av intryck och den här texten kommer inte på långa vägar göra Ali och hans berättelser riktigt rättvisa, men jag ska ändå försöka beskriva händelseförloppet så gott jag minns det.

Vi stod där på busshållplatsen, Ali och jag, och klockan visade på halv tolv. Det var mörkt och ensligt och jag förmodar att vi båda funderade på vad den andre kunde tänkas vara för person. Ali var den som tog första steget.

- Riktiga vänner är det värdefullaste i livet, sa han och tittade mig i ögonen.

Av förklarliga skäl blev jag lite nervös. Klockan var trots allt halv tolv och jag befann mig i en av Sveriges farligaste städer ensam med en vilt främmande människa som talade till mig om vänskap. Jag nickade lite oroligt och hoppades att bussen skulle komma snart.

- Många vänner finns där när man inte behöver dem, men endast riktiga vänner finns där när man behöver dem.

Återigen nickade jag lite försiktigt. Mammas uppmaningar om att inte prata med främmande män gjorde sig påminda i bakhuvudet. Men Ali gav inte upp. Han var väl fast besluten om att vinna mitt hjärta eller något. I vilket fall så fortsatte han och slängde ur sig den ena vardagsfilosofiska tanken efter den andra. Pratade på om hur ”systemet” gör oss till pengagalna businessmän, att han anser religion vara det värsta på hela jorden och att det bara finns två sorters människor i världen, de onda och de goda. Jag började så sakta bjuda till, drog till med lite putslustiga kommentarer här och var, men fortfarande på behörigt avstånd från hans eventuellt mordlystna händer. Alis leende blev allt varmare, de mörka ögonen allt intensivare. Och så började han läsa upp sina dikter för mig.

Orden liksom flöt ur hans mun. Mjuka, nästan svävande, rim fladdrade förbi de sneda hästtänderna och letade sig in genom mina uppspärrade öron. Det lät som en graciös rap, snirkligt och kraftfullt.

Bussen kom och jag klev på. Alla mina sinnen var i total chock. Ali hade knockat mig med sin charm men jag var fortfarande väldigt osäker på om han var fullkomligt fantastisk eller bara helt jävla sjuk i huvudet. Han följde efter mig, slog sig ner bredvid och fortsatte raljera om livet. Han talade om för mig att man kunde få vilken tjej man än ville bara man var beslutsam, han berättade att han var uppfinnare (Ali sökte för tillfället 27 stycken patent på allt från nya uppfinningar till förbättringar på existerande och revolutionerande lösningar) och nämnde att han var god vän med regissören till Maggie vaknade på balkongen och fått en förfrågan om att själv vara huvudperson i dennes nästa dokumentärfilm. Jag fick Alis mejladress med uppmaningen att mejla honom när jag behövde en dikt. Han skulle skriva en till mig, om vilket ämne jag än ville, på mindre än tre minuter.

Plötsligt var det dags för mig att stiga av. På många sätt var det en befrielse att lämna Ali bakom mig. För första gången på en halvtimme kunde jag slappna av, nu fanns det inte längre någon möjlighet att han skulle gå loss på mig med en trubbig jägarkniv. Samtidigt sköljde en våg av vemod över mig. Ali hade gjort ett så stort intryck och tusentals obesvarade frågor virvlade runt i skallen. Vem var denne mystiska man egentligen?

Det är möjligt att jag glorifierar Ali nu. Det är möjligt att jag får honom att framstå som en mysig liten teddybjörn full av värme och visdom när han kanske i själva verket bara är en extremt läskig, psyksjuk man som borde sitta inspärrad på ett slutet mentalsjukhus. Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant väldigt tunn. I vilket fall som är Ali utan tvekan den mest fascinerande människa jag någonsin mött. Fast jag vet inte om jag skulle vilja träffa honom igen.