(Det här är då alltså den första delen av mitt försök till en novell, och eftersom jag aldrig har skrivit i närheten av något sånt här förut vet jag ärligt talat inte om det är bra eller anus. Rubriken är riktigt dålig, men det är nog just den där man behöver om man ska "dra folk".)

Lördag eftermiddag. Klockan var 14:45 och en svag bris låg i sommarluften. Den doftade Chanel.

Gräddan av modebloggsvärlden - Elin Kling, Cecilia Blankens och Sofi Fahrman - hade samlats på Sturecompagniet för att fira helgen genom att bulimitrycka chokladbollar gjorda av Nutrilett och saltvatten. Men det var också shoppingtur på gång, och alla vibrerade av förväntan.

Medan de satt och lindrade paltkoman genom att jämföra tjockleken på sina lår med en kulspetspenna linkade Ebba von Sydow in genom dörren och ursäktade sin sena ankomst. Hon hade satt på sig ett bälte som blev omodernt medan hon klädde på sig, och tvingades därför panik-Skypea till Milano för att få tips på ett nytt. Trots sin ihärdiga ansträngning kollade tjejerna ändå snett på henne eftersom hon i all sin hast hade råkat sätta på sig förra månadens saffransblåa örhängen.

Sofi ville bryta den pinsamma tystnaden. Hon ställde ifrån sig sin kalla kopp sellerite, såg sig omkring så att ingen annat fashionöra tjuvlyssnade, och yttrade försiktigt:
- Jag har fått reda på att Whyred har öppnat en limiterad butik på Biblioteksgatan som bara är öppen under tio minuter.

- OMG cravings!, skrek Elin, och gapade så att man nästan kunde se ner i hennes tomma magsäck. En strimma av saliv började genast strila nedför hennes brunutansol-insmorda haka och lyssnade man noga kunde man höra hur knäskålarna började smattra mot varandra under marmorbordet.

Damerna kom snabbt överens om att ge butiken en exklusiv påhälsning. Men nu var det bråttom, de hade redan slösat bort 47 sekunders shopping och det klappande ljudet från deras glänsande skodon ekade mellan husfasaderna. Att Elin med sin stilettvassa klack hade råkat punktera en lunga på en förbipasserande pensionär var inget som de vare sig ville eller hade något tid till att bry sig om.

Inne i butiken stod Whyreds chefsdesigner Roland Hjort och gned sig mot en gammal David Bowie-affisch.
- Välkomna till modets hemvist, yttrade han högfärdigt till de andfådda damerna och gjorde en svepande rörelse med sin mantel.

- Men, vad mörkt du har, sa Ebba koleriskt och stirrade in i den kolsvarta butiken.

- Ja, svart är det nya svart, har du inte läst på Vanity Fairs hemsida, den uppdaterades ju förfan för en hel timme sedan, flabbade Roland överlägset. Ebba såg sig skamset och förtvivlat omkring innan hon fiskade upp sin sponsrade IPhone. Ack ack, hon hade inte fått RSS-uppdateringarna eftersom inkorgen var fylld av Hannah Graafs Twitter-uppdateringar från sin nya förlossning.

Nu fanns det dock ingen tid att spilla och kvartetten rafsade sig igenom klädhängarna så galgarna regnade som blykulor under Normandieinvasionen. Då hördes plötsligt trumpeter från gatan. Cecilia, som med putande mun för tillfället stod och beundrade sig själv i det halvreflektiva skyltfönstret, pausade sitt självbejakande och kikade ut mot stråket.

Ve och fasa, det var Blondinbellas sex assistenter som majestätiskt kom bärandes på den unga Löwengrip, som koncentrerad satt och shoppingspejade på en tron gjord av fyrahundra flaskor fryst San Pellegrino. När hon fick span på Whyred-butiken, innehållandes fyra svettiga modebloggerskor och en ännu svettigare chefsdesigner, åkte hennes tunga fram och tillbaka som en förvirrad amöba över de Lypsyl-blänkande läpparna. Hon gjorde genast halt till sina assistenter. Herregud, det här var ju till och med mer upphetsande än när hon Molotovade den där SSU-lokalen för ett par veckor sedan!

- Barrikera dörren, skrek Cecilia och flåsade som en lungsjuk hyena.

Men trots hennes desperata rytande anlände ingen hjälp i detta fragila ögonblick. De tidigare så självsäkra modebloggarna hade dukat under för stundens fruktansvärda hetta. Elins sinne hade kollapsat och nu låg hon och utförde hjärt- och lungräddning på en skyltdocka, Sofi hade fastnat under de uppbända golvbrädorna där hon trodde konceptskisserna för Whyreds vårsäsong låg gömda, och Ebba hade sugits in i en klänning som var så mörk att den bildade ett svart hål. Och där stod Cecilia, ensam, arg och skärrad.

*Svoooosh*
*Klink, klink, klink*
*Pschhhhhhhh*

Blondinbella sköt in en tårgasladdning genom fönstret och sparkade, trots Cecilias 38 kilo tunga kroppsförskansning, in den hyrda Marbodaldörren. Hon positionerade sig skrattande mitt i rummet medan hennes medhjälpare täckte av butiken som en elittränad militärenhet.

Hon behövde inte säga mycket. Med en heroisk min stirrade hon ner på sina kombattanter och pekade diktatoriskt mot utgången. Som en bunt besvikna slamkrypare hasade sig återstoderna av den förut så mäktiga modeeliten över den paljettgnistrande tröskeln och försvann långsamt längs Biblioteksgatans rödamattantäta gator.

Idag hade de inget att blogga om. Blondinbella hade vunnit.

För den här gången.