Jag uppmärksammade en liten incident när jag idag traskade hem i det fina vädret. Trots att jag är alldeles för ung för att ens tänka på det här, kunde jag inte låta bli att spekulera över vad jag precis hade fått se.
Följande händelse utspelade sig på en uppfart utanför ett hus i det intilliggande villaområdet:
Två pojkar, båda uppskattningsvis 4-5 år gamla, spelar någon form utav bandy på en uppfart. En man kliver i samma ögonblick ur en bil och närmar sig pojkarna. Troligtvis är mannen en bekant till pojkarna, kanske en granne. Men han är definitivt inte närmre besläktad med barnen än så. Att döma av samtalet mellan mannen och pojkarna finns det i alla fall inget som tyder på att mannen känner pojkarna särskilt väl, utan de har troligtvis bara stött på varandra då och då.
I samma stund som han närmar sig barnen utrbrister han "Hej killar! Visa mig ett hårt skott". En av pojkarna svarar: "Ja, men då skjuter jag utanför - ut på gatan". Mannen svarar tillmötesgående att då är han där och tar bollen. Situationen leder slutligen till att pojken drämmer iväg ett skott, men missar. Innan den bevakande mannen hunnit säga något har pojken gjort ett nytt försök. Trots att skottet på ren svenska är minst sagt värdelöst så ser han ändå belåten ut. Detta gör dock inte mannen, och utbrister: "Det där var väl ingenting".
Nu kommer vi till poängen. Jag vet inte om det är en instinktiv reaktion att tanken ens slår mig. Men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst. Särskilt inte när man försöker ha en konversation på en stimulerande nivå med barnet. Samtidigt som jag motsätter mig mannens degraderade uttalande, så ifrågasätter jag också det moderliga och det sensibla, då en kvinna förmodligen hade sagt: "Gud, vad duktig du är", eller något i den stilen. För helt osannolikt är det inte att hon, trots att hon egentligen tycker något helt annat, ändå lyfter barnet till höjden och berömmer det.
Då är frågan, hur ska man uppfostra barnet? Ska man som mannen, mana barnet och ärligt men med kärlek tillkännage att barnets förra insats var synnerligen defekt, eller ska man som en kvinna troligtvis hade gjort ära barnets insats trots att den var värdelös och därmed riskera att barnet slutar som en självupptagen loser, utan något som helst omdöme? Vad är egentligen rimligt; att illumineras om sina svagheter, eller att ständigt beskärmas för att sanningen mångt om mycket är hård och obekväm?
Jag vet fortfarande inte hur jag själv hade resonerat. För samtidigt som jag sympatiserar med den hårde mannen, hittar jag redan kvaliteter hos mig själv som hade beskyddat barnet. Nu är kanske inte två stycken fyraåringars insatser på en uppfart, en helt vanligt fredagseftermiddag något jättecentralt. Men i andra sammanhang, hur är rimligt att agera? Är det okej att förolämpa för att stärka en annan människa, eller är det bättre att värna om någon, men att då istället riskera att skada? Jag vet fortfarande inte, men jag antar att det är sådant som växer med en stor mage, och det kommer jag vänta med ett bra tag till!
Maria Ohlin:
Två pojkar, båda i åldern 4-5 år uppskattningsvis
Två pojkar, båda uppskattningsvis 4-5 år gamla
Maria Ohlin:
Troligtvis var mannen en bekant, möjligen en granne - men definitivt inte närmre besläktad med barnen än så. Att döma av samtalet mellan mannen, och pojkarna uppenbarade sig i alla fall inga spår som kunde antyda att så var fallet, men mannen var utan tvekan bekant.
Den här delen känns väldigt oklar. Förstår inte riktigt vad du menar.
Maria Ohlin:
Han, i samma stund som han närmar sig barnen utbrister: "Hej killar! Visa mig ett hårt skott".
I samma stund som han närmar sig barnen utrbrister han
Maria Ohlin:
Men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst.
Men va? Var säger mannen att barnen är värdelösa? ![[shake]](/img/smilies/shake.gif)
Maria Ohlin:
den var värdelös och där med risker att barnet
därmed riskera
Väldigt välskriven och intressant text med bra resonemang. Men tycker du är ute på extremt hal is när du skriver:
Maria Ohlin:
Men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst.
I mitt tycke hade texten blivit mycket bättre om du skippet hela könstjafset.
André Vifot Haas:
I mitt tycke hade texten blivit mycket bättre om du skippet hela könstjafset.
Jag tycker att just könsdiskussionen är huvudpoängen med texten, och om det ska ses som en diskuterande krönika måste man spetsa till det med "Men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst.", för det ligger ju ganska mycket i det. Det är ju vida känt inom genusdiskursen (ord från MKV igen!) att kvinnor och män talar till och behandlar barn olika.
Ett annat exempel är att kvinnor ofta skyller på sig själva om det blir fel med tekniska prylar. Om en fjärrkontroll till tv:n krånglar säger de förmodligen "Oj, vad tryckte jag på nu då?" medan en man riktar sig på själva tinget "Men helvetes tv-jävel!". Det har iofs inte med barn att göra, men det skiljer sig på samma sätt i barnuppfostran. Frågan är vad som är det rätta, och det är väl det jag tror Maria vill problematisera (många krångliga ord nu).
Erik Nahlén:
Jag tycker att just könsdiskussionen är huvudpoängen med texten
Jag uppfattade det som att det är hur man ska tala till barnet som är den centrala frågan och då känns den generaliserande "man vs. kvinna"-delen väldigt onödig. Då är det betydligt bättre att man utgår från sig själv istället och skriver "Men JAG skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst".
Erik Nahlén:
I mitt tycke hade texten blivit mycket bättre om du skippet hela könstjafset
Förlåt att jag lägger mig i. ska justera det som påpekats. Men precis som Erik säger så bygger ju hela krönikan på att jag tycker att män och kvinnor uppfostrar barn olika. Det finns säkert de män, och killar som inte känner igen sig och visst finns det inga tydliga linjer att såhär är det - men när jag läste upp den för min mamma höll hon med, och vi vart båda överens om att det nog ofta är såhär. Så jag skulle gärna vilja hålla fast vid det !
André Vifot Haas:
Men va? Var säger mannen att barnen är värdelösa?
Jag antar att det är en provocerande text, men jag tycker ändå att det är en problematik värd att nämnas. Det är ju tankar. Jag säger inte att det är rätt eller fel!
Maria Ohlin:
Så jag skulle gärna vilja hålla fast vid det !
Visst får du hålla fast vid det. Det är ju din text ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
André Vifot Haas:
Jag uppfattade det som att det är hur man ska tala till barnet som är den centrala frågan och då känns den generaliserande "man vs. kvinna"-delen väldigt onödig.
Jao jag förstår hur du menar. Det är ju helt klart svårare att blanda in två "diskussioner", dels kvinna vs man och dels deras inställning till barnuppfostran. Normalt skulle jag säga att man kan dela upp det på två krönikor men nu tycker jag faktiskt att det fungerar ändå.
Maria Ohlin:
Så jag skulle gärna vilja hålla fast vid det !
Absolut, korrekturen är ju bara förslag på ändringar (förutom stavfel då).
Erik Nahlén:
Absolut, korrekturen är ju bara förslag på ändringar (förutom stavfel då).
Okeej, grejt! Jag tycker verkligen att jag lyckats med den här, och om det passar på UM, så är jag bara ännu gladare om den dessutom provocerar.
Uppe
Tråden låst
