Erik ställer upp för mänskligheten och tar reda på om det här med öroninfektion är något att hänga i granen.

Man ska lyssna på mamma. Det är en sak jag har fått lära mig under mina 24 år på jorden. För hon har alltid rätt, och speciellt när hon säger åt mig att ta det lugnt när jag är förkyld. Ändå är man dum nog att både gå ”på lokal” och spela innebandy trots att jag under en månads tid från och till har varit så täppt i näsan att jag skulle kunna turnera med den på cirkus.

Detta crescendo av förkylningar fick sannerligen en riktigt bombastisk avslutning. På torsdag morgon kände jag mig som ett riktigt jävla vrak, och det här var verkligen beyond den vanliga morgonmedvetslösheten. Framåt eftermiddagen började det slå lock för öronen, men eftersom man är van att det händer knasiga och fnasiga saker med kroppen ibland tänkte man att det skulle gå över.

Det gjorde det inte. Det blev istället värre och värre och när det kändes som att jag hade en brasiliansk sambaorkester i örat stapplade jag iväg till akuten. Efter tre timmars väntan på Karolinska sjukhusets hårdaste stolar och ett ”Det här var inte vackert” av läkaren konstaterades det att jag hade en öroninfektion - en 2.0-version av den gamla goda öroninflammationen.

Det här var jag inte speciellt bekväm med. Öroninfektionen känns som en väldigt lurig sjukdom som man inte riktigt vet vart man har. Klassikern halsinfektionen känns exempelvis mer kontrollerad. Visst, det gör inåthelvete ont när man pratar och när man sväljer, men man vet när det kommer göra ont och man vet hur man lindrar det (Fishermans Friend vita, extra starka). Och jag vet inte hur det är med dig, men öronen verkar på något vis lite ömtåligare och det känns inte helt soft att det ska hålla på att gå sönder grejer där inne.

Jag upptäckte att en öroninfektion är extra jävlig av främst tre anledningar:

1. Roman Polanski-stämningen
Eftersom det såg ut som en krigszon i Nahléns huvud sa läkaren att trumhinnan förmodligen skulle spricka. Visserligen ska det vara ofarligt, men det gjorde mig ändå ganska disharmonisk. Dels för att jag fick för mig att jag skulle få någon slags tinnitusskada (vilket skulle vara riktigt förödande för en konsertälskare som jag) och dels för att jag hela tiden satt och väntade på själva smällen. För hur skulle det låta? Skulle det göra ont? Skulle det avslutas med att det sprutade blod ur båda öronen eller skulle det bara bli tyst och tack och hej och nu blev man frisk?

Nu kanske jag låter fjollig, men den här ovissheten blev jag tokig på. Man visste att en sak i huvudet skulle flyga i luften, men man visste inte hur och man visste inte när, vilket gjorde att hela dagen och natten kändes som en enda lång ”watch out, she’s gonna blow”-situation.

2. Hitchkock-huggen
Det räcker inte med en enda lång ihållande smärta. För att skapa ytterligare lidelse till den här åkomman kommer det otäcka hugg lite då och då, utan någon som helst förberedelse. Trots att man redan har så jävla ont att man funderar på att leja en mördare till sig själv känns det som att någon hugger en rakt i örat med en rostig skruvmejsel, och då sitter man där i sängen och skriker ”aaaao” eller ”whoooo” eller ”aaargh” som en och annan mentalvårdspatient.

3. Kubrick-ljuden
På grund av att det är i just öronen bacillerna är runt och spökar ställer de till med intressanta ljudhallucinationer i huvudet. Ni som har flugit när man är förkyld vet hur det kluckar när locket ”spricker upp”, men detta var lite värre. Förutom de vanliga bubbelljuden lät det ofta som SVTs pipande testbild. Ett annat vanligt tonfenomen var de skvalpande vågor som lät precis som när man som ung lyssnade på en snäcka och var dum nog att tro att det var ljud kvar från havets botten. I slutet av infektionen uppkom det också svischande blåsljud, som att någon hade öppnat ett fönster i huvudet och välkomnade en brummande vårvind.

Men jaja, ska vi ta och sammanfatta det här?

Plus
Man får för första gången användning för dövtexten på dvd-filmerna.
Gulliga krya på dig-sms kan dimpa ner i mobilen.
Med penicillin går det över på en vecka eller två.

Minus
Smärtan.
Man blir typ hörselskadad i en vecka.
Man måste sova i stort sett sittandes.

Betyget blir 2 av 5 U:n och blir alltså en godkänd sjukdom som bara rekommenderas om du inte har någon annan att tillgå. Det är ett rejält helvete, men till skillnad från det riktiga helvetet så varar det här bara några dagar, vilket så klart är ett plus. Öroninfektion känns heller inte lika allvarligt som att till exempel få fingret avhugget av en Yakuzamedlem, dra på sig Creutzfeldt-Jakobs sjukdom när man handlar kött på ICA, eller punktera lungan för att man ramlar över diskmaskinsluckan och får fem smutsiga knivar i bröstet.