xparn:

Berätta gärna vad som hände och hur ni gått vidare.

Thomas N
Jag söp

Mer ingående tack 😀

Vet inte.. försökte sluta tänka på honom typ. Haha, började hitta fel på honom o massa sånt, men det var en liten "va-snygg-han-är" bara..

Har vart riktigt kär och det funkade inte -> mådde asdåligt och grät ofta, men tänkte "this is for the best, this is for the best" blabla, framkallade ännu mer terrible thougts.

.. eh, umgås med dina kompisar o håll dig sysselsatt.

att bli kompis med han/hon är väll endå bäst?

xparn:

Blivit sårad av någon ni gillat/tyckt om/vart kär i?

ja...

xparn:

Berätta gärna vad som hände och hur ni gått vidare.

jat + tjej... mysig kväll, hände iofs inte så mkt men ja lite hände ju och jag tyckte det var mer än "vad två kompisar gör en tråkig kväll"... lite hångel å så.
fortsatte så i några dagar, iaf till saken i slutet av veckan (vi var på olika ställen) skicka jag ett sms, kommer inte ihåg vad de stod, men typ något i stil med "saknar dig jätte mkt, längtar efter att träffa dig igen". får te svar "nej men de var ju typ bara en engångsföreteelse"...

blev lite ledsen, var ju trots allt kä... men va gör man, tar dagen som den kommer, tog bara 3 år innan jag var på date efter de så så farligt tog de inte xD.

xparn:

Själv mår jag piss just nu

min berättelse kanske inte hjälper så mkt men men, vad har hänt dig?

Njäe jag var kär i en och samma pojke i fem år, sen hittade jag min påg jag har nu och slutade tänka på den andra.

Min barndomskärlek behandlade mig mycket illa samtidigt som han sa att han älskade mig. Han fick mig att tro att kärlek gick ut på att jag gjorde uppoffringar och att han fick utnyttja mig. Han övergav mig de stunder jag behövde honom som mest och var inte ens tacksam för att jag stannade kvar. Han ljög för mig och visste precis vad som sårade mig, och gjorde de sakerna om och om igen. Han sa rakt ut att han inte respekterade mig och gick aldrig ens fem meter för min skull medan det kändes som jag gick fem mil om dagen för honom. Han förnekade mig saker jag gav honom hela tiden och han fick mig att tycka väldigt illa om mig själv.

När jag insåg vilka svek jag blivit utsatt för så grät jag för min egen skull. Jag sörjde och jag skrek, jag var arg och ville skada honom. Jag plockade undan allt han någonsin gett mig och jag raderade alla sms. Jag tog bort honom på MSN och slutade höra av mig. Efter tusen återfall så blev det lite, lite lättare.

En dag gjorde det inte lika ont längre. En dag kunde jag tänka att det var honom det var fel på, det var inte jag som var otillräcklig eller inte värd att älskas. En dag insåg jag att det var hans förlust, inte min. Jag hade aldrig fått hans kärlek och jag ville aldrig någonsin ge honom något av min igen. Men visst, jag ska inte säga att det slutar att göra ont. Om det förut gjorde så ont i mig att benen vek sig och jag skrek rakt ut så vacklar jag inte ens till idag. Visst, ibland känner jag mig lika osmart och värdelös som han fick mig att känna mig. Ja, visst kommer det dagar då orden skriker mig döv och berättar för mig att jag fortfarande är äcklig, hjälplös och ensam. Han fick mig att hata mig själv eftersom han behandlade mig som om jag inte var värd någonting alls.

Idag hatar jag honom. Idag ser jag honom för vad han är. Idag är jag fri från honom, totalt och älskat fri från bojorna han gav mig för så många år sedan. Och även om jag fortfarande inte är helt fri från allt han sa, allt han gjorde och allt han aldrig gjorde ... så är jag på väg.

Och tro mig, kan jag komma så här långt ... så kan vem som helst göra detsamma.

Tack!
Jag mår bättre och vill bara säga Starkt jobbat åt Miramithe och uppenbar.

Precis som du säger

uppenbar:

ch tro mig, kan jag komma så här långt ... så kan vem som helst göra detsamma.

... Tror att nästan alla tänker likadant.

Alla blir svikta eller sviker.

Har för mig att folk har blivit helt kalla efteråt. Alltså lämnat alla känslor utanför och så sprider det sig.

Ouf tänker för mycket nu NVM Men tack!

Oj, glömde ... tack för tipsen också 🙂

Livets gång, att bli lite smått sårad av den man tror sig älska.
Men, tiden går ju liksom och man upptäcker att det kommer finnas väldigt många fina människor som kan ge en 10 x mer, än vad personen gjort.

Svårt att tänka så, när man väl sitter där. Det regnar, det är kallt och det är mörkt och jävligt. Men, liksom- det blir varmare och ljusare snart. Det blir det alltid. Varför inte liksom? Jag vet att alla, mer eller mindre känner såhär någongång.

Ännu ett exempel där trådskaparen inte föregår med gott exempel.

Träffade en kille över nätet.
Första gången vi träffades så hade vi skitmysigt och typ ja.
Sen så skulle vi träffas fler gånger och då kom han med dåliga ursäkter och till slut sa han att han inte ville träffa mig mer för att han inte hade på helgerna och de var enda tiden vi hade kunnat träffas.
Sen 3 månader senare så skrev han till mig på msn och sa att han saknade mig asmycket. Jag föll såklart för det, för jag hade inte kommit över honom. Så jag åkte hem till honom ännu en gång och vi hade lika mysigt och alla känslor välvde upp igen och jag blev ännu mer kär.
Sen så gjorde han exakt samma sak, sa att han inte hade tid mer och då tog jag bort hans nummer, msn, bilddagbok och alla bilder på honom osv.
Typ 7 månader sen vi träffades senast och jag har fortfarande svårt att sluta tänka på det och må dåligt för det.

Hehe, min flickvän dumpade mig förra veckan för en annan kille, helt oväntat.. 7 månader bara sådär.. Men jag försöker va med kompisar så mycket som möjligt etc.. Det har funkat bra 🙂

Jämt och ständigt.