På senare tid har jag utvecklat en osäkerhet inför vissa sammanhang som jag tidigare fått dåliga vibbar av. Går i en klass med mycket fördomsfulla personer med starka personligheter och som även är extremt målinriktade. De dömer en snabbt och pratar ihop sig bakom ens rygg så fort man inte är som dem. Det här har gjort mig osäker eftersom att jag inte känner många i min nya stad.
Får jämt frågor om varför jag är så tyst och varför jag inte tar för mig. Har en ljus röst och hörs knappt även om jag höjer rösten, vilken många kan driva med mig om.
Tror att man kan tro att jag har social fobi med tanke på min extrema ångest men vill inte sätta diagnosen på mig själv, det har inte gått så långt. Känner dock obehag i situationer där det inte gått bra tidigare, som sagt. Till exempel inför dem som jag vet inte tycker om mig. Har varken intresse eller energi för att få dem att gilla mig så vill helst bara strunta i dem - vilket jag gör. Men tyvärr är det de jag måste umgås med för att utöka mitt nätverk, är liksom tvungen att vara med dem. Blir nervös och får adrenalinkickar så fort jag ska prata med dem.
Finns såklart människor jag tycker om och som är som jag, lite lugnare och försiktigare än de övriga. Men det är många som just stört sig på mig eftersom att jag har en stark personlighet men inte är "högljudd". Står för mina åsikter, säger vad jag vill och är stark och trygg i mig själv, är dock inte den som ställer sig och dansar på bord eller tjuter på fester. Vilket de andra är.
Undrar om någon känner igen sig eller om de flesta tycker att det här låter stört, konstigt eller främmande. Tar gärna del av tips på hur man på bästa sätt kan hantera sådant här på egenhand utan terapi och medicin.
Nå, jag kan känna igen mig i det du säger. Svårt för nya, sociala sammanhang.
Öppnar upp ju mer jag känner mig trygg tillsammans med någon. Nog har det tärt på mig vissa gånger, och hindrat mig från att göra ting som jag idag ångrar att jag icke gjorde.
Men något som jag lärt mig med tiden, och som faktiskt har rest mig mer än knocked me down, är det fallet att bara KASTA SIG UT. Tänk inte, bara gör det.
Inte möjligtvis dansa på borden, sup sig full och finner vänkretsen från sådant, om det inte är sådan du är. För att du finner svårighet, en osäkerhet i dig själv, må inte vara dåligt.
Eller alltså, det låter som att du vill, och söker över att vara en av dem som dansar på borden, festar och dricker vodka, är det den du är? Låt dig inte påverkas av andras åsikter,
var den du är! Det är tufft att våga vara en själv. Det är inte tufft att snacka skit, leka rebell.Tänk på det. Or wait.. Tänk inte alls. Bara gör det. Tala med de du känner du vill tala med. Umgås med de du vill umgås med. Gilla någon söt mänskas bild på Instagram.
Låt det bära eller brista, många gånger går det uppåt, om något lär du bara bli starkare av knockarna också! GO! BAM! CASHIIINGA! 
Hej! Hur gammal är du? Jag var själv likadan när jag gick på 1an. Kunde knappt kolla nya människor i ögonen ocg hade ingen kompis. Men det går att förändra! Jag är 18 nu och en av de minst blyga jag känner och kan hur lätt som helst skaffa nya vänner
Det gäller att utsätta sig för obekväma situationer tills man vänjer sig och blir bekväm med det... rekommenderar dig att snacka med så mycket folk som möjligt. Låt dem inte tysta ner dig! Ta ett steg i taget
