Hej! Jag har börjat skriva en bok, och undrar bara vad ni tycker om början av boken. Inte så mycket om språket, utan mest om ni tycker det är en tillräcklig intressant början 😛 Det är alltså bara ett första utkast (säkert full av slarvfel också då jag inte har någon rättstavningsprogram installerat).

Ljudet av vingslag
Flickan har bestämt sig, hon vill dö. Hon ska dö.

Flickan ser framför sig sin döda kropp, och ler för sig själv. Äntligen kommer hon kunna bli lycklig, äntligen kommer allting bli bra.

*

Jag reser mig sakta upp ur sängen, den äckliga sängen som jag sedan något år tillbaka sovit i. Det är inte så att den är ofräsch, nej, det är in princip ny. Det är vad som har hänt i den. Alla minnen.

Jag vevar med händerna i mina tankar, desperat att få dem att skingras. Det fungerar, för en gångs skull.

Det här kan bli en bra dag. En av de där få dagarna då allt nästan känns okej.

Jag ställer mig upp och tittar mig själv i spegeln, på flickan med det mörkbruna håret som nästan är svart, på flickan med blågröna ögon och en ganska snygg kropp. Men bortsett från det normala tonåringsutseendet skymtar svarta påsar under hennes ögon och ett mörkt åskmoln av sorg över hennes huvud, ett åskmoln som hotar att börja regna när som helst.

Jag kan inte själv förstå att den här flickan är jag. Hur kunde det gå så fel? För bara lite mer än ett halvår sedan var jag en lycklig och normal tonåring. Nu är jag ett deprimerat och genomskinligt spöke som ingen lägger märke till, med skärsår på armarna och eyeliner runt ögonen.

Jag slår återigen bort tankarna, det ska vara en bra dag idag. Det måste bli en bra dag idag.

Jag klär på mig ett par jeans och ett linne samt en välbehövd tjocktröja, utanför är det kallt och snöigt. Jag tittar ner på de tygtäckta armarna, och konstaterar att det är bra att det är vinter. Med vintern som täckmantel behöver jag inte oroa mig för obehagliga frågor om de mörkröda djupa såren som löper på tvären längs min handled.

Jag genomför ett tappert försök att sudda bort sorgen, eller åtminstone de mörka ringarna som kom med den med en concealer, och går sedan ner för att äta frukost. Nere i köket sitter mamma, sjukskrivna mamma som om än möjligt ser ännu slitnare ut än mig, samt min syster och min bror. Moa, 12, och Tobias, 8. Båda med allt annat än ett leende på läpparna.

I hela huset råder det en konstig stämmning, en stämmning som drar ner alla i den sorgen som förut bara existerade djupt under familjens yta, men som nu har blottat sina tänder och hoppat upp ur graven där den förut var tryggt begravd. Ja, för lite mindre än en månad sedan, rättare sagt på juldagen, fick vi veta att pappa hade varit otrogen mot mamma under det senaste halvåret, och mindre än timma efter att hon upptäckte det lämnade han huset med sitt pick och pack.
Sedan den dagen har stämmningen inte varit densamma i familjen Nillaws hus.

Jag äter snabbt upp min frukost i tystnad, för att sedan borsta tänderna och klä på mig ytterkläder. Det här var första dagen efter jullovet – jullovet då allt hade gått snett.

Klockan halv nio anländer jag till skolan, där några av mina kompisar redan är. Jag hälsar och sätter på mig mitt finaste fejkade leende. En av sakerna jag lärt mig under de senaste månaderna är att sätta upp en fasad som inget kan penetrera. Åtminstone inte på några timmar.

Mitt som jag sitter och pratar med mina vänner kommer han in. Han. Han som jag hatar mest på denna jord. Känslan av äckel griper tag i mig och håller mig i ett järngrepp. Han tittar kort och bistert på mig, och jag känner hur kväljningarna är nära.

Är det inte lustigt att han är min pojkvän? Är det inte lustigt att han också är den som våldtog mig.