Lament
Det var en klar och ljummen sommarkväll. Ruben stod i hallen, och betraktade sig själv i spegeln. Åldern till trots, hade hans ansikte inte förlorat sin ungdomliga lyster. Men ändå, en trettioårig lärare kunde väl knappast charma en flicka på sjutton år?
Det var någonting som inte stämde. Någonting i hennes kroppsspråk, någonting i sättet som hon alltid mötte hans blick på. Så där kan man väl inte titta på sin lärare? Med sådan hjärtlig värme och längtan. Var det inbillning? Nej, det kunde det inte vara. Man inbillar sig bara sådant man önskar. Nej, hennes blick var det eld i; en flamma av lust och sanning. Varför oroade han sig? Ingenting skulle hända. Ingenting fick hända. Han skulle vara kallsinnig; allt annat var förbjudet, straffbart och avskyvärt.
Ruben kastade en blick på klockan som nu närmade sig sju. Han drog slarvigt på sig ytterkläderna och började gå i riktning mot parken. Där skulle för första gången på flera år uppträda på den stora scenen. Ensam, eller rättare sagt med sin fiol. En violinist är aldrig ensam med sitt instrument, hade hans musiklärare en gång lärt honom.
Åskådarna höll andan, redan vid den första tonen av Corellis La folia 1var alla förtrollade. Det var inte längre den sansade och sofistikerade Ruben de såg, utan dårskapen själv. I hans ögon glödde rent vanvett då han så lätt lät stråken valsa över strängarna.
När han var klar, log han självbelåtet åt applåderna och lämnade snabbt scenen. Att stå länge framför en applåderande folkmassa generade honom. Då fick han se något som fick honom att tappa andan: hon var där. Han kände sig som om han nyss fått en nollgradig kalldusch. Det var hon som alltid tvinnade en hårtest runt fingret då han pratade med henne, hon som alltid rodnade när han gick förbi. I handen höll hon en akustisk gitarr, och tycktes inte se honom. Det mest troliga var dock att hon inte vågade riskera att möta hans blick. Kanske anade hon alla misstankar hon väckt?
Med jäktiga steg gick hon upp så scenen och väntade tills publiken tystnat. Sedan började hon framföra en välkänd melodi. Hon sjöng Solvejgs dystra sång, om våren, vintern och åren som kanske skulle susa förbi, utan att hennes Peer Gynt återvände. Hennes lena och lätta sopranröst förvandlade lyriken till vackra bilder i Rubens huvud. Han såg vintersnön som smälte och grönskan som spirade ut i blom, och gladde alla utom Solvejg. Han föreställde sig henne sittandes i en trädgård, nu tärd av höstens blåst och kyla, väntandes, väntandes och väntandes. Rubens själ upptogs helt av sången, och när den var slut ville han ställa sig upp och applådera högst av alla.
Ruben gäspade sig genom resten av föreställningen; alla nummer tycktes honom låta likadant och han bestämde sig för att inte genomlida fler halvdana versioner av mästerstycken som enligt honom förtjänade mer respekt än så.