Hej, jag fyller snart 19 och börjar inse att mina vänner jag har växt upp med och spenderat min ungdom och delvis barndom med är losers. Att alla nästan är kriminella eller missbrukare nuförtiden.

Börjar inse att tiderna har ändrats, de är inte längre att man knarkar lite på lovet och helgerna nu eller snor lite bilar bara för kicken. Utan nu är de att folk äter benz på vardagar och colan är utbytt mot tjack istället. Sen börjar jag märka att de nästan bara är jag som har en fungerande skolgång, jobb och körkort & bil.. och de är inte i närheten efter att få  de heller. Utan drömmer om att bli rika på att sälja droger eller annat skit, vilket fan inte går bra.. 

De har blivit så att dom har blivit personerna som är nästa generations sossfall & missbrukare, dom vi alltid garva åt och sa att vi aldrig kommer bli som när vi satt och kicka på sommarloven. 

Kommer ihåg när man var yngre 14-16 och var med äldre personer och snodde sporthojar, men tyckte då att de har var trygga personer som hade de bra ställt och en framtid. (menar att dom som satt hemma och pluggade hade sina mål förlångt bort, och dom här gjorde pengar samtidig vi hade skit kul, bara gled runt hela sommrar och snodde motorcyklar, softa och festa). Är fortfarande vän med några av dom här idag, men de har fan blivit sossfall utan framtid.. varken körkort eller jobb.. får ångest över att tänka på de. 

Känner fan skuldkänslor över att de har blivit som de har blivit, jag var alltid den som har börjat tidigast med skit och jag var den som sålde droger och fick folk att vara med och sno bilar & punda eller annan skit när vi var små. Men jag blev aldrig den som blev beroende av någon drog, har alltid känt när de har vart på gränsen ex var jag väldigt nära att bli amfetamintorsk när jag var i 15-16 års åldern. En dag när jag hade köpt en gubbe av lokala kranen så kom jag hem låg min mamma och hennes man och grät eftersom hans cancer hade kommit tillbaka, och där stod jag med mitt jävla amfetamin och skulle på kryssning dagen efter. De var då jag förstod hur jävla illa de egentligen var. 

De jag har mest skuldkänslor över är alla gånger jag har lurat mig själv samt andra att "bara du inte kör ofta och känner din personligagräns är de ingen fara, se på mig jag har inga problem". Kommer ihåg två personer extra mycket som jag sa de till den ena är död av od (blev 17) den andra sitter på behandlingshem idag och har ingen framtid. 

De som gör ont att tänka på är när man möter en gammal polare men inte har sätt på flera månader som verkligen har gått ner sig. Som var mycket lugnare och pundade mycket mindre än en själv när man umgicks med och hade en bra framtid. 

Fan mina barndoms polare som de har gått bäst för skulle nog ses som losers i andras ögon, dom lyckades skaffa sig en tjej och blev fast hemma med henne och slutade med de tyngre drogerna och bara satt hemma och rökte gräs & knulla. Men jobb och skola har gått åt helvete där dock. 

Kände att jag bara ville skriva av mig lite. Men de jag ville komma fram till är att jag vill bort från den här skiten, orkar inte med att leva i den här miljön längre. Men de är ändå mina vänner, och vill inte sluta finns där eftersom de har hjälpt mig och jag har vuxit upp med dom. 
Jag har dragit ner på drogerna väldigt mycket de senaste året och har vart ren i ca 3 månader nu. Känner lite att jag har växt i från de här. Jag vill ha en framtid utan droger & kriminalitet. Jag har ändå jobb, fungerande skola så jag vill ta vara på de. 

Men hur ska man gå vidare och skaffa sig en "normal" umgängskrets? Har funderat på att plugga färdigt & sälja av de mesta ja äger sen bara flytta från Sverige helt, till något varmare land där folk inte är dömande & tråkiga där folk vågar prata med okänt folk och inte bara håller sig till sina barndomsvänner. 

Vet att jag inte är en jätte bra person direkt ni behöver´inte kommentera de eller att de jag har gjort är fel, jag vet att de är fel och äckligt beteende.

Om någon har vart i samma sitts kan ni gärna skriva vad ni gjorde för att komma ur den. 

Ha de bra allla där ute