Gängkrig 145

Har highlightat allting jag var lite osäker på. Uppskattar verkligen all hjälp jag kan få! 😀

Idén om att man får en grafisk novell likt Gängkrig 145 genom att låsa in en försvarsadvokat och en illustratör in i samma rum under ett halvår låter lite orimligt och långsökt, jag vet. Ända tills man får reda på vilka dessa två fångar är. Den ena är Jens Lapidus; vegeterianen och deltidsförfattaren som har producerat de välkända, omtalade kriminalromanerna Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp. Den andra, Peter Bergting, är illustratör och serietecknare sedan tjugo år tillbaka. Han i sin tur ligger bakom The Potent, en serietidning som ges ut på sex olika språk.

Idén övergår från att låta orimlig och långsökt till riktigt lovande när man kollar på konceptet. Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp är skrivna i ”Stockholm Noir”, Lapidus egna genre som passar perfekt för en serietidning, förlåt, grafisk novell. Med dess klyschiga och förutsägbara men ack så spännande och underhållande handling, de grovhuggna men effektiva meningsuppbyggnaderna och de härligt detaljerade personbeskrivningarna känns det ibland som om man läser ett filmmanus till en medelmåttig amerikansk actionthriller. Detta är någonting jag älskar med denna genre! Vill man ha komplicerad och intresseväckande handling á la Millenium-trilogin får man leta någon annanstans. Med Lapidus och Stockholm Noir är det renodlad action och kick-ass dialoger som gäller, någonting jag inte har läst om sedan Guillou och hans Hamilton-böcker.

Givetvis är Gängkrig 145 inget undantag. Handlingen är simpel: Mahmuds syster Jivan blir våldtagen av Eddie Ljublics halvbror efter en vild kväll på krogen. Mahmud, medlem i Alby Boys, går med sitt gäng efter de skyldiga vilket kickar igång ett vilt gängkrig mellan Alby Boys och ”Familjen” (Eddie Ljublics gäng) runt om i Stockholms söderorter. Samtidigt kopplas polisen Martin Hägerström in i Jivans fall och inser att det pågående gängkriget och Jivans våldtäkt har ett samband. Det blir en frenetisk kamp mot klockan för Martin att hitta de skyldiga innan kriget eskalerar, och en orättvis kamp för Mahmud och de andra medlemmerna i Alby Boys att överleva det mer överlägsna gänget ”Familjen”.

Lapidus och Bergtings skapelse är i sin helhet en lysande grafisk novell och begår inte det klassiska misstaget genom att låta bilderna och gimmicks att vara dess största ”selling point”. Gängkrig 145 är en ny bok av Lapidus, spännande och fartfylld tack vare en okomplicerad och underhållande handling omsorgsfullt inlindat i Bergtings illustrationer. Och vilka illustrationer! Detaljrikedomen är enorm och för varje sida som vänds kommer ens visuella sinne att tillfredsställas. Bilarna, vare sig det är en fräsch Audi R8 eller en sliten Volvo 740 ser ut precis som de ska. Karaktärerna ser levande men samtidigt livsfarliga ut. Men vad som verkligen tar priset är miljöerna: Stockholm har aldrig sett farligare ut. Alla ni som är, precis som jag var en gång, skeptiska till att en skitcool, benhård serie som Gängkrig 145 skulle kunna utspela sig i snälla Stockholm kan svälja stoltheten och läsa denna bok. Ni kommer att smälla av. Förorterna är livlöst gråa och mörkblåa, polisstationerna är kalla och ogästvänligt färglösa, barerna har en hotfull och läskig mörkröd ton. Det syns, och känns, att Bergting har lagt ned ett halvår av sitt liv på dessa rutor. Gängkrig 145 är enligt mig vad Snabba Cash och Aldrig Fucka Upp alltid skulle ha varit.

Vad som dock drar ned betyget är slutet. Det känns ihopslafsat, sönderstressat och är lika otillfredsställande som om din mormor skulle ge dig en lap-dance. Jag kanske skulle ha överseende för detta om det inte vore för att Lapidus tidigare böcker slutar i exakt samma mönster. Och ärligt talat, efter tre gånger börjar det bli extremt frustrerande. Men vad som verkligen gör mig sur är all outnyttjad potential; Lapidus och Bergting skulle ha kunnat göra så mycket mer än vad Gängkrig 145 är. Den största delen av boken går ut på att beskriva ett gängkrig vi aldrig riktigt får se. Visst, ett tecknat avsnitt av TV3:s Efterlyst med Hasse Aro och Leif GW Persson spände mina smilband något rejält, men det var inte riktigt det jag ville se när jag lånade boken från biblioteket. Skottlossningar på Sergels Torg och vilda biljakter runt halva Stockholm på varannan sida kanske är för mycket att be om, men kom igen! Jag har vad som verkar vara Sveriges coolaste serietidning framför mig, varför får jag så lite action för?

Jag ville att Gängkrig 145 skulle vara Sveriges svar på Watchmen; En grafisk novell så vacker och komplex att inte ens Kungen skulle skämmas för att ha den i sin bokhylla. Nu är den, med sin otillräckliga handling och sitt vackra bildspråk, inget mer än ett bevis på att genren Stockholm Noirs framtid är inom ett par serierutor, men dessvärre inte så mycket mer än så.

Betyg: 3 av 5