OhCrAp:

kan det säkert vara

Oftast inte va. Dina argument håller inte så antingen trollar du eller så har du äs och försöker förklara bort det.

OhCrAp:

men det är inte fullt så stora symtom, dessutom har jag bara suttit böjd över toastolen i ett par dagar

Men du måste förstå att det håller på att utvecklas till helvete. Gör nåt åt det. Eller du kanske vill vara sjuk, vad vet jag.

loom:

försöker förklara bort det

skulle inte du göra det?

loom:

Men du måste förstå att det håller på att utvecklas till helvete. Gör nåt åt det. Eller du kanske vill vara sjuk, vad vet jag.

jag kan hålla det under kontroll.
nej, jag vill inte vara sjuk

OhCrAp:

skulle inte du göra det?

Nope, har accepterat min störning. Det är det första man måste göra.

OhCrAp:

jag kan hålla det under kontroll.

Ännu en grej som inte håller. Snart kan du inte hålla det under kontroll, fatta! Det blir bara värre och värre.

OhCrAp:

nej, jag vill inte vara sjuk

Nej, men dåså. Än en gång: FÖRSTÅ ATT DU HÅLLER PÅ ATT TRILLA DIT.

Fattar inte varför jag ens försöker.

loom:

Nope, har accepterat min störning. Det är det första man måste göra.

då är du väl starkare än mig

loom:

Ännu en grej som inte håller. Snart kan du inte hålla det under kontroll, fatta! Det blir bara värre och värre.

när det faktiskt blir dåligt så kommr jag skaffa hjälp

loom:

Fattar inte varför jag ens försöker.

jag är ett ganska hopplöst fall, förlåt

Knarko:

de är dina föräldrar, de bryr sig, de vill dig väl, de kommer vilja hjälpa dig och inte något annat.

det är väldigt lätt att påstå, fast även om det nu skulle stämma så innebär inte det att de är kapabla att agera särskilt rationellt kring saken.

grejen är den att jag har känt nog många ätstörda personer för att veta att så länge sjukdomsinsikt finns så är de flesta behandlingar som ligger under inläggning i intensitet mer eller mindre jämställda vad gäller effektivitet. och det ska sjukt mycket till innan någon blir inlagd för bulimi, vilket innebär att det rimligaste sättet att reagera på en situation som den som presenteras i tråden förmodligen är att sänka ribban för vilka risker personen tar för att faktiskt kunna göra något åt saken. att omedelbart ge upp all möjlighet till att utöva ett ätstört beteende är rätt jävla drastiskt, även med sjukdomsinsikt och en vilja att faktiskt må bättre. och på det stora hela inte nödvändigtvis ens en bra grej.

Leijonsparf:

det är väldigt lätt att påstå

jag vet

Leijonsparf:

fast även om det nu skulle stämma så innebär inte det att de är kapabla att agera särskilt rationellt kring saken.

det minsta de ändå kan göra är bättre än inget alls

Knarko:

det minsta de ändå kan göra är bättre än inget alls

det där stämmer inte. föräldrar till en ung person med ätstörningar kan reagera på tre sätt när de får reda på att denne har ätstörningar.

vad som i princip aldrig händer är att de tar till sig informationen, och följer upp med att agera på ett sätt som är bra för den drabbades psykiska hälsa och sjukdomsförlopp.

vad som händer skapligt ofta är att de inte tar den drabbade på allvar, och reagerar med att avskriva det som uppmärksamhetssökande, vilket är skitdåligt för sjukdomsbilden, och inte på något vis kompenseras av psykiatrins möjlighet att faktiskt hjälpa den drabbade, vilket i fallet bulimi är rätt begränsad möjlighet, av olika anledningar.

vad som händer rätt jävla ofta är att de tar till sig informationen, och överreagerar utav bara helvete, vilket yttrar sig på något av rätt många tänkbara vis, inte helt sällan med att de observerar personen i fråga mycket nära i jakt på tecken på ätstörningsbeteenden hos denne, vilket de i princip saknar möjlighet att känna igen hos en bulimiker, för bulimiker är i regel löjligt bra på att dölja sin sjukdom för de i dennes närhet. så på sin höjd har denna reaktion en neutral inverkan på tillfriskningen, och oftast så leder den till ökad stress hos den drabbade, vilket är en dålig sak i alla avseenden om man ska se till psykisk hälsa.

det är i princip de sätt som föräldrar kan reagera på. hade det varit en sjuttonåring så hade det väl varit överlevbart, men nu är det en person som under lång tid framöver kommer vara tvungen att bo med sina föräldrar, och då är det kontraproduktivt att försätta denne i en situation som påverkar dennes psykiska välmående negativt. hade det gällt anorexi så hade det varit rätt lätt för psykiatrin att faktiskt aktivt hjälpa till och hålla koll på personen, i alla fall på lång sikt, men att behandla bulimi är en radikalt annan sak, och det enda sättet som psykiatrin kan behandla det på ett sätt som är mer effektivt än vad random självhjälpsbok kan göra är att låsa in den på en äs-klinik i några veckor/månader. och detta först efter alla negativa konsekvenser av föräldrarnas reaktioner, och dessutom först när tillståndet är rätt jävla illa. man skickar inte en bulimiker på slutenvård innan det är riktigt jävla illa, och mer eller mindre akut skadligt. det är avsevärt mycket lättare att få hjälp som anorektiker, då det är lättare att ha något underlag för att bedöma tillståndet (vikt) än för bulimiker.

och detta känner jag till i rätt stor detalj, då jag haft ett större antal nära vänner med ätstörningar, däribland några bulimiker. och efter att kunskapen om deras tillstånd har släppts ut i det fria (dvs, när deras föräldrar blivit informerade av det av psykvården) så har den psykiska hälsan för dessa bulimiker, allt sammantaget, försämrats drastiskt i direkt anslutning till det. inte nödvändigtvis för alltid, men med tanke på att vinsterna från professionell hjälp i jämförelse med vinsterna för någon annan typ av behandling är så pass små, så är det helt enkelt inte värt det.

Leijonsparf:

.

Verkar som att du vet mer än vad jag vet i detta
Jag känner bara en som har anorexia o denna personens föräldrar gjorde nog alla möjliga fel tyvärr, samtidigt så har jag läst om andra föräldrar som gjort väldigt bra och gjort allt för sitt barn.

Jag har nog lite för optimistisk syn på föräldrar för att vilja tro det sämsta om dem, även om det nog inte är deras tanke att det ska bli dåligt.

Knarko:

Verkar som att du vet mer än vad jag vet i detta

jag vet nog mer om detta än vad rätt många gör. men även folk som borde ha koll har det rätt sällan, det verkar vara rätt extremt tabu kring att råda folk att inte söka hjälp för ett seriöst sjukdomstillstånd, alldeles oavsett konsekvenserna av denna hjälp.

Knarko:

Jag har nog lite för optimistisk syn på föräldrar för att vilja tro det sämsta om dem, även om det nog inte är deras tanke att det ska bli dåligt.

det handlar inte om att tro det värsta, så mycket som att vara lite realistisk. det är nog inte särskilt många föräldrar som agerar som i värsta tänkbara skräckexempel, men med tanke på hur mycket som går att göra fel i reaktionen på att ens barn har bulimi, och hur lite de kan förväntas göra rätt, så är utfallet sällan särskilt bra. undantag finns, men de är inte många.

kan ni sluta snacka om mig som om jag faktiskt skulle ha bulimi? det finns väl en liten chans att jag har det men inte säkert

OhCrAp:

kan ni sluta snacka om mig som om jag faktiskt skulle ha bulimi? det finns väl en liten chans att jag har det men inte säkert

du beskriver ett beteende som överensstämmer rätt väl med bulimi, så det är väl det vettigaste att argumentera utifrån. och ett tips är att sluta låtsas att du inte har någon sjukdomsinsikt, hade du inte haft det så hade du inte startat tråden.

OhCrAp:

Det roliga är att hon jag brukade gå till å BUP fick mig att börja ljuga för mig själv.

Jo, BUP är ett allt bra pårökt ställe. Ingen kan ju bearbeta dina känslor och din ångest förutom du.

Men om du nu känner starkt behov av andra människors hjälp skulle jag starkt avråda BUP. Rekommenderar hellre att du pratar med folk som känner samma sak som du och har tagit sig ur samma typ av problem. Typ som gruppterapi. Inspiration och uppmuntran är så mycket bättre en än gnällig oförstående kurator på BUP.

Leijonsparf:

och ett tips är att sluta låtsas att du inte har någon sjukdomsinsikt, hade du inte haft det så hade du inte startat tråden.

vem har sagt att jag inte har en sjukdomsinsikt? säger fan bara att det inte är säkert att jag har bulimi, ingen har satt diagnosen på mig

Bajskorv:

Jo, BUP är ett allt bra pårökt ställe.

OhCrAp:

vem har sagt att jag inte har en sjukdomsinsikt? säger fan bara att det inte är säkert att jag har bulimi, ingen har satt diagnosen på mig

nej. men en del saker i en del sammanhang är rätt uppenbara, exempelvis att du lider av någon ätstörning som lättast kan beskrivas som bulimi.