Barn- och Ungdomspsykiatrin finns det en hel del snack om. Under 2010 visade deras patientundersökning att fyra av fem patienter var nöjda med den vård de fått. Trots det hör man mycket om långa väntetider, känslor av att enbart finnas till för statistik, virriga utredningar och otillräckligt med information etc.
Vad tycker ni? Nu vänder jag mig främst till de som har någon erfarenhet utav BUPs vård, antingen att ni själva fått vård där eller att ni har bekanta som gått där. Motivera!
Gillade inte min tid där, tyckte inte deras "insatser" hjälpte alls
elverpigen:
Gillade inte min tid där, tyckte inte deras "insatser" hjälpte alls
Vadå för insatser och varför känner du att de inte fungerade?
linoonil:
Vadå för insatser och varför känner du att de inte fungerade?
ja, samtalsterapin fungerade inte då jag inte mådde bättre av det alls. en utredning gjordes aldrig, jag fick flera eventuella diagnoser som jag kände bara begränsade mig istället för att faktiskt utreda huruvida jag hade dem eller ej och isf jobba utifrån dem. detta var typ "Ja jag tror säkert du kan ha både **, && och %% men det är ju oviktigt för nu måste vi ju ta itu med de problem du har" så tog de itu med problem jag inte ens anser är problem och aldrig gjort och när jag sa det var jag bara omedgörlig i behandlingen enligt psykologen 🙂
Gick på BUP för några år sedan, tyckte nog det mest var skönt att slippa några timmar i skolan då och då.
LillaBob:
Gick på BUP för några år sedan, tyckte nog det mest var skönt att slippa några timmar i skolan då och då.
tyckte inte du det var jobbigt att förklara för folk var du var osv?
Brukade inte vara i skolan speciellt mycket så var nog ingen som var förvånad om jag inte dök upp de dagarna jag åkte till BUP istället. (mer förklaring till förra inlägget: skönt att slippa skolan några timmar med giltlig frånvaro)
elverpigen: tyckte inte du det var jobbigt att förklara för folk var du var osv?
En bekant till mig blev inlagd för ätstörningar. Det de gjorde för hen var i princip att få hen att gå upp i vikt, och sedan utan att direkt ta tag i själva problemet kicka ut hen därifrån igen. Så eh, hen var inte alltför nöjd.
Jag är väldigt nöjd med min kontakt där. Jag har en bra psykolog som lyssnar och verkligen tar till sig av det jag säger. Vi kan ha ett jämlikt utbyte och hon tar mig på allvar. Utredningen gick bra och efter diagnostisering har behandling har tagits upp på de områden det funnits något de kunnat hjälpa till med. Vissa saker kunde varit bättre, men på det hela taget är jag nöjd.
Min kontakt där var fan vidrig. En äldre man (jag var 16) som frågade om jag brukade ta på mig själv när jag var naken, säga att det skulle ta slut med min dåvarande kille, ringa mig på kvällarna och på skoltid utan något direkt ärende, kommentera mitt utseende osv. Jag mådde skit och skämdes. Kände mig smutsig. Det i kombination med att vara rädd för att inte bli trodd gjorde att jag inte berättade det för någon, tills det en dag blev avslöjat på grund av att han ringde som en dåre till mig när jag var på praktik via skolan, hos en vän till familjen.
Jag hade fått Zoloft utskrivet och när jag inte längre ville komma till BUP och träffa honom sa han att han skulle se till så läkaren tog av mig min medicin, samt att han och jag inte hade en vanlig patient-terapeut-relation, utan "något helt annat", som han så fint uttryckte det.
När det blev avslöjat fick min mamma reda på det och sen berättade jag för läkaren på BUP. Hon tog det inte så allvarligt och det fanns inga bevis på att det jag sa var sant. Hade nyligt bytt telefon så inga samtalslistor fanns kvar. Detta hade pågått i lite mer än ett och ett halvt år så jag väntade till jag fyllde arton, fick en bra kontaktperson på vuxenpsykiatrin och går hos henne fortfarande. Hon såg till så att jag fick komma dit när min gamla KP inte var i samma byggnad och jobbade.
I efterhand ångrar jag innerligt att jag inte gjorde något. Mår illa när jag tänker på att fler ungdomar kan ha blivit/blir utsatta för det som jag fick gå igenom.
Jag gick där en gång för jag hade tvångstankar och blev via dom skickade till ett jättebra ställe där jag kunde få hjälp med det
haha, jag gick till en psykolog för att jag var så extremt djupt deprimerad och självmordsbenägen(höll på att ta livet av mig), men fick ingen medicin för att jag var för ung och föräldrarnas tillstånd krävdes, även om hon såg allt. jag gick några år sedan deprimerad till en arbetspsykolog som bedömde min depression och ovilja att vara där som koncentrationssvårigheter och sade att jag inte hade ångest, att hon har fått det resultatet av sina test, när jag hade ångest vartenda sekund.
Alla jag känner som haft kontakt med dom har tyckt dom sugit. Och trots att jag själv haft MINIMAL kontakt med dom så lyckades dom ändå fucka up det lilla, det enda jag haft är ett bedömningssamtal på telefon där dom säger "okej det här låter allvarligt vi ska ge dig en tid att komma in om en vecka eller två" jag säger till dom att ringa/maila när jag fått en tid och inte skicka ett brev för att det skulle få farsan att undra, 6 månader senare skickar dom ett brev... idioter.
Jag kom dit för ett par år sedan. De bad mig säga exakt vad jag hade problem med så de kunde skriva upp det. Min sits var väldigt rörig så det var nästan omöjligt att sätta fingret på exakt vad som var mina problem och vad som var jag.
Men tänkte aja det är väl inte så noga.
Sen en dag när jag kom dit sa de "vi friskförklarar dig nu för det som vi skrivit upp att du har problem med anser vi inte är några problem." De sa också att inom 6 månader skulle jag inte längre få något recept på mina tabletter. De tabletterna hade jag fått av vc och inte BUP så det var väldigt konstigt beslut. Sen när alla tabletter var slut mådde jag riktigt dåligt igen.
Gick då tillbaka till min psykoterapeut som jag hade från början. Det va hon som skickade remiss till BUP från början.
BUP kan ta sig i röven.
