Hej!

Jag har just nu gått IB i ett och ett halvt år. Under denna tid provade jag NV i 3 veckor i början av ettan, men insåg att NV är helt fel... Jag är inte den mest sociala, och undviker gärna att prata IRL om vad jag tycker, vilket ledde till att alla tror att det går jättebra för mig i skolan... Ser mig själv som ett problem för omgivningen ifall jag pratar om mina problem. Jag inser mer och mer att jag kommer misslyckas med att få ut mitt betyg från IB och att mödan inte kommer vara värt det... Kommer får göra om proven och sedan inte kunna bli något på grund ut av dåliga resultat. Jag har under höstterminen förlorat motivationen och koncentrationen helt för skolarbetet. Nu när jag pratade med mina föräldrar om att det går dåligt, så blev de förvånade då de tror att allting gått bra... Dock eftersom att de är akademiker så vägrar de låta mig byta till estet, vilket känns som ett naturligt val då jag är väldigt intresserad av bild och form, istället så försöker de endast hjälpa mig med studierna, vilket inte går ett skit bättre för det... Eftersom jag inte har fyllt 18 än så har de fortfarande saker att säga till om...

Under tidigare tid i skolan har jag haft lätt att lära mig... En stor del av genomgången på lektionerna har fastnat, och jag behövde aldrig plugga. Nu i IB så funkar det inte längre och det går bara inte att studera. Ju sämre det går, ju mindre motivation har jag....

Om jag bytter linje kommer jag antagligen få hoppa på en etta nu till våren vilket leder till att gå om ett år... Detta ser inte jag som ett problem.

Vad ska man göra?...

Tack på förhand!