- Jag har sedan femårsåldern varit extremt rädd för att drabbas av cancer, och första gången jag inbillade mig att jag drabbats av sjukdomen så var jag bara sju år. Idag är jag 20 och min oro är värre än någonsin.
För någon som inte kan relatera så är det kanske svårt att förstå vad jag menar, för alla är vi ju rädda för att drabbas av cancer, men för mig tar det upp hela min vardag. Så fort jag har minsta lilla huvudvärk eller känner mig trött så blir jag extremt nojig. Jag sms:ar min mamma flera gånger om dagen och frågar ifall mina symptom är farliga. Jag har försökt prata med olika kuratorer och psykologer men det har inte hjälp mig så mycket. Har gått på antidepp i snart 3 år nu, men det känns inte som att medicinen ger någon effekt längre. Jag känner att jag behöver prata med någon som kanske upplever samma sak, då ingen av mina vänner kan relatera eller förstå precis vad jag menar. Jag är så extremt rädd, och undviker att besöka doktorn för att då tänker jag att jag kommer få bekräftat att jag faktiskt är sjuk...
Egentligen så har jag ju ingenting som faktiskt tyder på att jag skulle vara sjuk, men minsta lilla symptom eller liknande gör mig helt galen. Jag är rädd och ledsen och vet inte vart jag ska vända mig.
Var likadan för några år sen när min mamma hade fått cancer så vet hur det känns. Jag blev stammis hos läkaren i några år... Efter tag så började jag förstå att lite ont i armen inte e cancer hah. E inte hypokondrisk längre men kan fortfarande ibland få panik när d e nått som gör ont eller känns konstigt i kroppen o vågar inte heller söka upp läkare för att jag e rädd för att dem ska säga att jag e döende... Men mitt tips är endå att gå till läkaren för ju fler gånger du får höra att du inte e sjuk tror jag att hypokondrin sakta försvinner så var d iaf för mig.
Hej! Jag har också haft hypokondri (har det även idag, men besvärar mig inte alls på samma sätt som tidigare). Hur har din kontakter med psykolog varit? Har det hjälpt något eller kände du att det inte alls var rätt? Jag träffade 2 psykologer innan jag faktiskt hittade en som jag kände förtroende för och som jag upplevde förstod mig. De två första var inte dåliga men jag kände bara att de inte riktigt förstod hur det var, och jag hade annat att prata om då också som kom upp i livet. Hur har det varit för dig?
Jag har också liknande problem. De var dock mycket värre för några år sedan.
Detta är något som har pågått sedan jag var väldigt liten (kanske 4 år). Har haft sömnproblem, panikattacker, undvikandebeteenden, tvångstankar, och liknande och så fort jag känt minsta lilla grej i kroppen har det alltid varit "cancer".
Just nu är jag superorolig för livmoderhalscancer eftersom jag får för mycket mens. Jag vet att det bara är en bieffekt av mini pe, men jag kan inte sluta oroa mig.
Jag har gått en del i KBT och fått lära mig att göra listor på rimligare anledningar än "cancer" när jag känner nåt i kroppen. Det funkar litegrann men jag behöver konstant bekräftelse från min omgivning för att jag ska våga tro på dem.
Jag har också fått lära mig att tvinga mig själv att andas långsammare och det funkar förvånansvärt bra ibland. Dock är det svårt att göra när jag har fullständig panik.
En annan psykolog rekomenderade Body Scan meditation - att man ligger ner och fokuserar på en kroppsdel i taget från tårna upp till huvudet. Det är faktiskt ganska lugnande.
När jag gick i MBT terapi fick jag lära mig att ångest kan vara en ersättningskänsla för andra känslor som inte får komma fram. Vi kom fram till att jag i princip inte uttrycker ilska, och efter att jag övat mig lite i detta blev jag faktiskt lugnare och mer stabil.
