Please stop asking me who I am, and if I want to disagree

Det är så underbart, det är precis inom ramen för vad som jag absolut kan föreställa mig. Så långt bak att det nästan känns som något förhistoriskt, något heligt. Dess underbara gestalt var inte menad för mig, men ändå kan jag känna den, genom minnen före tiden.

Det är som om det vore roten till hela min skapelse, och på ett personligt sätt så kan det vara det. Det stämmer överens kronologiskt med den tid då jag skapades, jag ser drömmar om en gyllene framtid, den där första underbara känslan.

Jag ser hur känslig tiden är, jag ser vad som är, och jag ser vad jag kunde ha blivit. Hur allt jag känner bestämdes med hjälp av drömmar och en obekant underbar känsla.
Det är vackert och jag gråter i själen.