På natten hade jag svettats enormt, jag vaknade ett flertal gånger av att de lockande dropparna rann längs kroppen men vägrade gå upp för att öppna ett fönster. I stället drog jag av mig täcket tills jag frös väldigt mycket, då jag igen drog det över mig. Detta upprepades ett dussin gånger.

Till frukost åt jag en banan stekt i olivolja och honung. Delar av den blev bränd men jag skrapade bort det med svarta en bordskniv och åt glupskt de bra bitarna. Det hade gått trettiofyra timmar sen jag sist åt, på grund av min präst.

Dagens tvagning var väldigt noggrann, med en vass nagelborste gick jag långsamt igenom hela min kropp bortsett från området kring mina tre bröstvårtor. Vattnet var väldigt kallt, som det vatten som kan rinna i en jämtländsk bäck i mars. När jag klev ur kabinen var jag röd som en signalkräfta av skrubbandet. Det klädde mig, det gav mina mörkblåa ögon en mer lättsam ton. Jag såg inte lika ansatt ut, det blev mer att jag verkade lustfylld och spjuveraktig. I spegeln spände jag mina muskler och inspekterade mig själv, jag log mekaniskt mot min egen bild.

Jag klädde mig som vanligt i en mörkbrun parkas. Det var det enda plagg jag vid tidpunkten ägde och det var i mina ögon en fulländad uniform för uppgiften som låg framför mig. Jag skulle utrota vålnader i dungen bredvid mitt hus. Med mig hade jag en hemmagjord träbatong, en viktig sifferkombination skriven på vänster handled i rött bläck, och två-tre miljoner flatlöss.

I skogen var allt mörkt. Solen hade fortfarande inte gått upp, jag var ute i god tid. Doften av hägg från villaområdet bara femtio meter bort stod starkt i min näsa, den murkna känslan inne där i det skumma var behaglig. Ur en lönn hängde två torkade bäbisar. Vid en liten glänta satte jag mig och pustade en stund, jag hade gått en längre stund och under tiden hållt noga utkik och koncentrerat mig till bristningsgränsen vilket tog på krafterna. Rak i ryggen satt jag i skräddarställning och andades enligt ett strikt schema: fyra sekunders inandning, åtta sekunders utandning. Det var en teknik jag lärt mig när jag var liten och såg på Hajk, sättet man andades på skulle enligt Bengt Alsterlind motverka kortisolutsöndring i kroppen och sänka de generella stressnivåerna i kroppen kraftigt. Jag hade märkt en viss effekt av tekniken även vid panikångestattacker.

Plötsligt, i den yttersta kanten av mitt synfält, såg jag en blodsdroppande och slemdreglande, vageldrabbad vålnad. Han hade på sig en grå Members Only-jacka, på bröstet satt en namnskylt. Där stod, tydligt utsirat i typsnittet Old English, 'Tommie VII'. Skräcken grep mig som en kall, stark, benig hand kring nacken. Jag pissade naturligtvis ner mig, det kittlade varmt på mina lår. I total desperation, i ett momentant kraftuttryck, slängde jag min batong i vålnadens riktning. Den träffade över vålnadens höft och ett kras hördes. Varelsen föll ihop som ett korthus och suckade högt, dess kropp upplöstes till ett flammande vitt damm som skingrades med den lugna skogsbrisen.

På platsen där vålnaden betvingats låg en skimrande sten, jag gick närmare och tog försiktigt på den med mina fingrar. Den kändes vass och kall. Jag tog upp den i handen och såg på den, snurrade den i mina händer. Formen var tillknögglad och ändå var stenen helt slät. Jag slickade på den, den smakade lakrits. Stenen lade jag i fickan och lommade sedan i ett flegmatiskt tillstånd till Pressbyrån för att köpa en rulle mjölkchoklad att smörja in mitt sorgfyllda ansikte med.

I dörren till kiosken såg jag min egen reflektion, mina ögon var illröda och mitt hår hade helt fallit av. Det hade fastnat tussar av det i svetten i min feja. När jag en stund senare kom hem satte jag mig ner i hallen och lutade mig mot väggen, jag grät en lång stund utan att det riktigt kom några tårar, jag satt mest och hulkade och snörvlade. Klumpen i min hals stack mig från insidan och värkte i min hals.

Har någon av er hittat en till synes magisk sten i en skogsdunge nån gång? Vad har ni annars för tankar om vålnader? Men viktigast av allt, har ni nån gång grinat som fan?