Stackars killen. Han kan knappt ha nån kontakt med dom på dagiset pga att han är döv och det dom gör för att bestraffa honom när han försöker få kontakt med dom är att vända honom ifrån alla så att han blir mer avskärmad. Gråter inombords.

Underlig:

Stackars killen. Han kan knappt ha nån kontakt med dom på dagiset pga att han är döv och det dom gör för att bestraffa honom när han försöker få kontakt med dom är att vända honom ifrån alla så att han blir mer avskärmad. Gråter inombords.

Håller med, i mina ögon så har detta barn rätten på sin sida att kräva hämnd som vuxen, utan att det vore moraliskt fel.

Personligen kan jag ej förstå hur en normal människa över 15 kan begå ett sådant fel,särskilt när det kommer till barn. Jag menar hur kan det vara så otroligt svårt att göra rätt? Finns ett passande ordspråk;
"Some people are only alive because it is illegal to kill them."

Vissa får aldrig vad de förtjänar..

Dekadent:

När jag väl får barn så är regel nummer ett att jag ALLTID förklarar alla förbud osv osv så att barnet vet och förstår varför. Finns inget värre än "Du ska göra det för att du ska det. "

Personligen tror jag inte på förbud överhuvudtaget.

Är själv uppväxt utan några som helst förbud, vilket bara har bidragit till att jag har tagit mer ansvar än om jag hade haft en massa förbud.

Förbud ökar även intresset att bryta förbuden. Det blir spännande och speciellt tonåringar älskar att göra uppror.

Jag föreslår istället att man förklarar hur saker och ting är. Rätt och fel. Låt barnet få tänka själv!

Låter idiotiskt.

Rebeckan:

Personligen tror jag inte på förbud överhuvudtaget.

Jag förstår vad du menar osv, men just det att inte ha förbud fungerar ju inte på ALLA bran.

bran, hehehe (nej, seriöst nu.)

Har läst lite i den här diskussionen och tänkte lägga in min lilla tanke. Jag är bara 15 år och är väldigt dålig med barn, men jag kan säga lite om min uppfostran som var mindre bra.

1) Förbud. Alla dessa jävla förbud. Ett förbud för mig är inte någonting som man inte får göra, utan det är någonting som de sätter som bestraffning. Jag har fått varenda jävla förbud som det går att få, datorförbud, utegångsförbud, godisförbud, spendera-pengarförbud och faktiskt läsförbud. De är helt idotiska bestraffningar. Men förbud så som ni ser det är inte helt nödvändigt, men det går att använda. Barn är inte idioter, om man förklarar vad som kommer hända om man gör någonting och att man därför inte ska göra det så kommer det inte att bli ett förbud utan mer som ett sunt förnuft.

2) Uppmärksamheten. Man låter inte ett barn gråta, man gör bara inte det. En människa behöver hela tiden bekräftelse, hela livet, och det får barn genom den här uppmärksamheten. Ge dem den uppmärksamhet som krävs när de är ledsna (genom som du säger att förklara och så), men ge dem MER uppärksamhet när de gör bra saker. Det bra måste alltid vara större än de dåliga för det är så vi bär världen. Minna föräldrar har gjort det dåliga större än det bra, och det sliter på en...

3) Empati. Har ni pratat om det här än? Jag och mina föräldrar (de är skillda, men jag och min mamma samt hennes sambo) är väldigt olika. Jag är opptimist de är pessimist, de ser begränsningar och jag ser möjligheter. Jag ser alltid möjligheter. Detta har då såklart gjort komunikationen lite svår emellan oss, speciellt eftersom de verkar ha noll empatisk förmåga. Jag ser hur de tänker, men jag vill att de ska förstå hur jag tänker (It's my life, after all...). Om man inte kan sätta sig in i andra personers tankar så bör man egentligen inte skaffa barn, för det kommer garanterat inte att tänka som du angående allt (varje männsika är unik <3).

Det var det från mig, jag har redan glömt bort vad jag har skrivit men det är säkert jättebra...

Robler:

2) Uppmärksamheten. Man låter inte ett barn gråta, man gör bara inte det. En människa behöver hela tiden bekräftelse, hela livet, och det får barn genom den här uppmärksamheten. Ge dem den uppmärksamhet som krävs när de är ledsna (genom som du säger att förklara och så), men ge dem MER uppärksamhet när de gör bra saker.

Det där är väldigt bra skrivet. Och jag tror att det stämmer, för när jag var liten fick jag bara uppmärksamhet om jag var ledsen, så när jag kände att min mami inte brydde sig om mig skar jag mig i knäskålen och sådant för att hon inte gav mig någon uppmärksamhet annars. (Jag var tre-fyra år, jag känner att det är mera okej att göra så i den åldern än i min ålder.) Så jag håller med dig. Barn borde få uppmärksamhet när de är ledsna, men ännu mer när de är glada, för då känns det bra att vara glad, och så vidare.

Underlig:

Jag förstår vad du menar osv, men just det att inte ha förbud fungerar ju inte på ALLA bran.

Jo, jag vill tro det. Med rätt uppfostran!

Rebeckan:

Jo, jag vill tro det. Med rätt uppfostran!

Det tror inte jag.

Nånting jag verkligen hatar är just ouppfostrade ungar. När man stöter på en kaxig och arrogant 8-åring (ja, 8-åring. Fjortisstadiet kryper ner i åldrarna nu) så tänker man bara: "Ååååh vad det skulle sitta fint med barnaga nu". Man får lust att gå loss på kräken med en yxa.

Underlig:

Gillar att det enda som behövs är bra kommunikation och att man ändå väljer att skita i det.

Har du inte tagit ett snack med personalen? Det är väl inte så kul för ungen att bara ha negativa minnen från dagis.

Dekadent:

När jag väl får barn så är regel nummer ett att jag ALLTID förklarar alla förbud osv osv så att barnet vet och förstår varför. Finns inget värre än "Du ska göra det för att du ska det. "

BRA! Önskar att fler tänkte som du.

KochamCie:

Någon meter bort sitter fyra stycken ur personalen och sörplar kaffe och tittar roat på medan en 13 år gammal tjej som är ny på stället får panik.

Stället verkar ha en underbar personal. Stackars dig som fick jobba med dem, men tur för barnen som fick låna dig ett tag. På min kompis mammas jobb (ett dagis alltså) finns det en tjej som säger till barnen att det spökar på vinden. Barnen var skiträdda och kom till mig och min kompis och berättade med stora rädda ögon. Det var hemskt att se.

Var också med om detta nu sist då jag hade APU på ett dagis, det enda personalen gör är och dricker kaffe som någon annan sa här i tråden också, helt jävla sjukt. Ett barn, vars bakgrund var av ett annat land och hade det lite jobbigt i skolan pga den har det jobbigt hemma, var lite stökig och kom då och då till skolan och Grät. Hon tog ut ilskan på andra barn och var otrevlig, skrikig osv, men det slutade oftast med att hon stod i ett hörn och grät och "skulle gå hem själv." Lärarna sa bara, "äh hon brukar göra så, men hon går inte hem ändå." Jag satt med barnet, hon lugnade ner sig, fick även ur henne vad problemet var. Hon kände sig utstött av en kompis. Gillade inte skolan alls. Hon var otrevlig vid mig också till en början, puttade mig lite osv, men jag var inte den där "ååh lille vän vad är det?" utan jag var bestämd, men snäll, och då fick jag ur henne vad felet var. Sen fick hon en kram och då ville hon gå ut igen.

Pratar man inte med barn längre eller? Jag tyckte väldigt synd om henne... Kan också säga att jag var barnens favorit då jag var där.

Egentligen är det väl ingen i det här landet som vill ha sina barn på dagis. Utan man har dom där bara för att man måste, det finns säker ett par enstaka personer som tycker att de är en lättnad att lotta ut sin barnuppfostran åt en främmande person som kan ha motsatta idéer jämfört med en själv.

Och en av grundproblemen är nog att dagispersonalen är för få anställda på samma arbetsområde. Om man nu leker med tanken, du är mamma/pappa ledig då behöver barnet oftast 1 vuxen i sin närhet för att kunna känna sig lugn exempelvis. Ett dagis har troligtvis 35 barn i snitt och är drygt 3 stycken som personal, det bevisar sig själv. Oavsett hur duktiga dom en är på att ta hand om skrikande ungar.

på en förskola är det där fel sätt, detta kan anmälas..