mammon:

oftast. till vardags. jag tycker om att gå med andra med, så länge de inte är typ familjemedlemmar. *pubertal*

Ja, det är klart det är trevligt att gå med andra också, om det är bra folk.
Håller med lite det där om familjemedlemmar. Bor man redan "på varandra" känns det kanske skönt att komma ut och iväg ibland.

mammon:

man vänjer sig!

Tala för dig själv unge man.
Jag har alltid varit en ryggsvettare och sportat hela mitt liv. Borde jag inte vara tillräckligt van för att tycka om det då?

krasch:

Ja, det är klart det är trevligt att gå med andra också, om det är bra folk.

well duh

eller jaha

ja

krasch:

Borde jag inte vara tillräckligt van för att tycka om det då?

nä!

mammon:

well duh

eller jaha

ja

mammon:

nä!

Vad krävs då?!
Måste man vara lika awesomepawesome som du för att klara av den svåra uppgiften att uppskatta det?

krasch:

Måste man vara lika awesomepawesome som du för att klara av den svåra uppgiften att uppskatta det?

ut i solen med dig, bara. två timmar.

mammon:

ut i solen med dig, bara. två timmar.

Kommer bli helstekt ju.
Varför vill du att jag ska lida?

mvh blek, på riktigt. inte en sån jävel som säger "ååh jag är så blek, kolla" och sen är pepparkaksbrun.

krasch:

Varför vill du att jag ska lida?

behöver man ha ett skäl.

mammon:

behöver man ha ett skäl.

iof..

ska ut och cykla snart bland hästar och kor

idag blåste det så mycket att mitt lååånga, riktigt slitna hår blåstes framför ansiktet, så jag gick i blindo.

Kände mig som en äkta hårdrockare yeah!

igår gick jag fyra kilometer sent på kvällen
de senaste dagarna har inneburit en massa stillasittande
jag tycker inte om det
blir väldigt rastlös i musklerna
promenaden var finfin
jag pratade lite för mycket med mig själv kanske
men shhh

Hej!
Luften doftade av vår idag vilket förvirrade känslan i hela kroppen. Jag var därför tvungen att lukta på några döda löv för att återfå höstbalansen.

Jag gick först längs landsvägen förbi ekhagen och upp i naturreservatet, vidare in på en liten grusväg omsluten av höga granar där mördarbacken tar vid. I mördarbacken springer man, oavsett kondition, sjukdomsstatus eller psykisk ork.
Jag följde det ringlande spåret genom granskog och björkskog, över åkrar och förbi flagnande ödehus.
Till slut kom jag ut ur intet och mötte upp med civilisationen i form av en bondgård.
Pigga kalvar glodde vaksamt på mig och en mild doft av hemkärt och kobajs låg i luften.
Jag fortsatte promenaden under tunna lövverk, hälsade på några skräckslagna får och sparkade småsten med joggingskorna. Grusvägen dog ut och oljegruset tog över igen.
Den sista biten gick jag raskt som för att skynda bort begynnande skoskav och en otålig och hungrande mage.