um har försvunnit i min värld. jag använder det inte till det jag borde. nu är jag skitfull och klagar.
Jag står still. Jag har svårt att se mig själv tillsammans med någon trots att jag har bollar i luften. Grejen är att jag eftersträvar det men är rädd för det. Jag flyttade inte ihop med mitt ex trots att jag var ihop med henne i över två år. Anledningen var att jag var rädd för det. Jag är fortfarande rädd för att hamna i klistret och såra någon. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa allt.
Samtidigt oroar jag mig för min tentan, och vill inte hantera ett misslyckande. Jag har fått hybris angående min intellektuella förmåga. Livet suger. Länge leve The New Year dvs the Kedane brothers. Peppa mig inför morgondagen, peppa mig inför livet, för en gångs skull är jag beroende av er. jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag ser helt ärligt ingen poäng i någonting längre.
För en gångs skull håller jag med dig. Ang att livet suger dvs.
Dagen då du känner dig tillräckligt bekväm med ngn kommer komma
*insert massa pepp för livet*
D KOMMER GÅ BRAA
Kram!
Det löser sig. Du är bra. Våga ge dig hän.
Tänk inte så mycket (om det går), följ känslan. Hur man än gör brukar saker balansera upp varandra till slut om man slappnar av. Man kan oroa sig så enormt för en situation innan dne inträffar, men när man väl är där brukar lugn inträda och man brukar automatiskt handla som man bör; ens inre resurser kommer fram när de prövas, även om man inte är helt medvetna om dem innan
kram.
kukoxo:
Dagen då du känner dig tillräckligt bekväm med ngn kommer komma*insert massa pepp för livet*
D KOMMER GÅ BRAA
hahahaha fyfan sluta vara pepp
var fruktansvärt jävla askalas när jag skrev denna tråd
fyfan
